Det finns en viss ironi att omslaget till Sanimir Resics Balkans historia: Jugoslaviens uppgång och fall inte avbildar någon från de folk som senare dominerade Jugoslavien, utan en strid mellan polska och osmanska ryttare. Inte bara då just för att det inte är serber, kroater, bosnier, albaner eller något annat av de folk som bebott landet som får illustrera det, utan just för att detta krigiska annars är något Resic betonar inte är något inherent i människorna, utan en följd av en historia som länge dikterades utifrån: när till slut stormakterna slutade att närmare bekymra sig om folken där så välde en länge uppdämd revanchlusta fram.
Balkans historia börjar här annars på allvar under folkvandringstiden, när de slaviska grupperna bosatte sig i det gamla Illyrien. Under medeltiden, med det bysantiska rikets försvagning, uppstod egna små furstendömen, vilka dock snart slöks av osmanerna och ungrarna; denna historia av kamp mot inkräktarna skulle snart visa sig viktig i formandet av etniska identiteter, liksom placeringen i skärningen mellan öst och väst, då tre huvudsakliga religioner (katolsk respektive ortodox kristenhet samt islam) skulle kopplas till etnisk tillhörighet.
Den senare historien, när även det osmanska riket mist sin kraft och serber, kroater och slovener ville återupprätta sina riken, gärna så stora som möjligt, omfattande allt land där de etniska grupperna bodde eller hade bott, är invecklad men i Resics framställning aldrig oklar; nog vare sagt om det påpekas att alla grupper under både första och andra Jugoslavien, samt tiden däremellan, vid någon tidpunkt begick övergrepp, och att de alla hela tiden tycks känt sig hotade och diskriminerade – känslor som knappast gagnar fredliga lösningar.
Balkans historia är inte den mest välskrivna historiebok jag läst, men den är tydlig och klar (även om författaren själv gärna fått tycka saker istället för att bara med gillande citera andra), och vill man lära sig mer om de spänningar som slutade i så mycket blodspillan torde den vara ett gott val. Boken täcker dock inte krigen under 90-talet mer än högst översiktlig, så är man intresserad av dem får man vända sig till annan plats.
Bojen har en del fakta fel som en forskare av hans kaliber bör inte göra. I avsnittet om Serber kallar han Sveti Sava ( Rastko Nemanjic) för bror till Stefan Nenanja och Rastko var Stefan Nemanjas son. Vidare påstår författare att Skenderbeg ( den Albanske nationalhjälte) var katolik. Både hans far och hans bror är begravda i Hilandar, Den Serbiska klostret på heliga berg Athos. Om han var katolik varför hans bror och far vill bli begravda i en ortodox kloster? Vidare fakta fel om, som författare påstår, ortodoxa vlacker i ”Vojna Krajina” militär gräns i Kroatien, som han ifrågasätter att de var Serber, och glömmer nämna den stora flykten av Serber efter andra Kosovo slaget som lede den Serbiske Patriarken Arsenije Čarnijević och deras bosättning i Vojna krajina i Österikisk-Ungersk monarkin. Så boken är full av fakta fel och är vinklad åt Kroatiskt tolkning av historien som är felaktigt och vinklad. Men det förstår man eftersom själva författare är Kroat och är subjektiv. Han uppkallat alla ortodoxa för ortodoxa,
Sydslaver men alla katolska Sydslaver uppkallar han för Kroater.