Thomas Hardys genombrottsroman, Far from the madding crowd, är en pastoral historia om herden Gabriel Oaks, mästare på får och flöjtspel, och hans tysta kamp för Bathsheba Everdene, som han oförtrutet älskar och söker hjälpa på vad sätt han kan. Hans kärlek tycks dock dömd sedan han förlorat sin egen fårflock och blivit tvungen att gå i hennes tjänst, samtidigt som hon uppvaktas av sin mer socialt likställde granne Boldwood och den karismatiske sergeanten Francis Troy.
Nästan ända fram till slutet ramas boken in av det engelska lantbruksåret, från lammandet i januari över klippning och märkning fram till skördetiden och höstens hotande regn. Handlingen kommenteras också av lantarbetarna, en grupp halvkomiska figurer som bland annat talar med förvanskat bibelspråk. Även författarens röst är fylld av allusioner, dock inte bara på Bibeln utan även på diverse klassiska verk, inklusive Homeros, Vergilius och Milton. Av detta följer att boken ibland blir tungläst och svår (wordsworthutgåvan är dock försedd med en notapparat som troget meddelar alla referenser utan att bli beskäftig), men det är också en viktig del i den totala effekten: för trots att det hela skulle kunnat bli den typ av outhärdliga herdeberättelse som till synes gick ur modet ett århundrade innan boken gavs ut, så är en av poängerna att ironiskt påpeka dessas förljugenhet, liksom den naiva uppdelning mellan oskuldsfull landsbygd och fördärvat stadsliv som genom århundradena färgat den västerländska litteraturen.
Landet är här långt ifrån alltid den undanflyktens ort som den ofta utpekats som: förutom de ständiga kamperna med naturens makter finns även här starka passioner och låga impulser, svek, emotionell utpressning och ond död.
Just den emotionella utpressningen tar oss till den andra huvudpunkten: Bathsheba Everdene, en märkligt tecknad kvinna. Å ena sidan framstår hon som en rimligt kompetent storbonde, visserligen beroende av Gabriels expertis men inte i sådan grad att hon är helt i hans händer, och på det hela taget som en formidabel kvinna, som värdesätter sitt oberoende. Å andra sidan så hamnar hon känslomässigt helt i händerna på karlarna runt henne, dels Troy som hon förälskar sig i och inte kan motstå, dels Boldwood som hon känner sig förpliktigad att gottgöra efter en tanklöshet. Texten gör också klart att hon verkligen skall ses som ett undantag från det viktorianska standardvåpet, och att man inte skall generalisera från henne. Man beundrar henne, och förfasas när hon krymper ihop, och hoppas att skadan till slut inte är permanent.
Slutligen skall väl något också sägas som Troy också, en ovanligt intressant och komplex motpart: han är inte den klassiskt genomkorrumperade förföraren, och i hans roll som inträngling från staden kan han sägas ha lika mycket drag av Carlsson i Hemsöborna som Willoughby i Förnuft och känsla.
Överlag lider Far from the madding crowd av den viktorianska romanens normala brister: svaghet för numera förlegad psykologisk typisering, osannolika sammanträffanden, blommigt språk och en viss, allmän sentimentalitet (även om den till viss del även är en reaktion mot dessa brister). Dess styrkor är dock något ovanliga: en stark kvinnlig huvudperson, en lantlig miljö som förvisso är kärleksfullt tecknad, men ändå inte reducerad till fabelvärld, och en antagonist som inte är en ren skurk.
