Tredje bandet av Islänningasagorna innehåller den klart främsta och längsta, Njals saga, liksom flera kortare sagor. Njals och Gunnars mellanhavanden har tidigare behandlats här och gås därför inte närmare inpå. Kvar står då de berättelser som sammanfattas som »Kämpar och äventyrare« enligt undertiteln, vilket ofta förstås som någon underbart stark unge som växer upp och hamnar i fejder (dessa islänningar).
Nämnas speciellt kan kanske Flóamännens saga, där huvudpersonen Þorgils kämpar mot guden Tors vrede på ett sätt som man kan undra är fullt i enlighet med kristen doktrin, och Sagan om folket på Kjalarnäs, som i mycket handlar om striden mellan asatroende och kristna (fast egentligen inte, det är mest bara just den sagans ursäkt för fejdandet), uppblandat med ett besök hos Dovretrollen och med en praktisk demonstration av patriarkalisk sexualmoral.
De magiska inslagen slutar inte där, även om de för det mesta förläggs till främmande länder som Grönland och Norge. Gull-Þórirs saga, som från början handlar om Þórir som ledare för en samling fostrabröder som bryter sig in i norska gravhögar, och vid återkomsten till Island dras in i de vanliga fejderna, slutar med att huvudpersonen möjligen förvandlas till en drake som vaktar på sin skatt. I jämförelse framstår då Króka-Refs saga som tämligen realistisk, även om huvudpersonens hantverksskicklighet snarast för tankarna till science fiction.
Samlingen avslutas som vanligt med en hoper tåtar, av skiftande kvalitet. På det hela taget är detta dock en god samling, utan direkta lågvattennapp bland sagorna, och med ett par riktigt bra nummer.
