Jag hade innan jag fick Illuminations i min hand aldrig hört talas om dess författare, den judisk-tyske (under den tid när en sådan beskrivning tyvärr var alltför relevant) kritikern och filosofen Walter Benjamin. Boken är av den typ där 200 sidor av författarens eget material först nås efter att 50 sidor förord har passerats (i mitt fall i stort sett utan närmare påseende): precis som här vanligen i onödan, då en kortare introduktion lika gärna hade kunnat ge den allra nödigaste bakgrunden, och då de knappast skulle kunna klargöra mer än den typ av läsare som självmant plockar upp en sådan bok själv kan torde kunna sluta sig till.
Benjamin är nämligen en originell tänkare och kritiker, med dragning åt mysticism och marxism som båda gör att texten trots goda grundidéer ibland försvinner ut i svårgenomträngliga träskmarker. Ändå är det med stort nöje och framför allt utbyte man läser hans analys av den alltmer mekaniskt mångspridda konsten, som enligt honom höll på att ta död på de borgerligt grundade kraven på autenticitet och aura, eller för den delen hans essäer om författare som Leskov, Kafka och Proust: Benjamin besitter den sällsynta gåvan att kunna diskutera verk på ett sätt som gör att även de som inte tagit del av dem själv fortfarande kan njuta av hans text, då de snarast får vara avstamp för diskussioner om helt andra saker (som historieberättande eller olika typer av minnesmekanismer).
Illuminations är inte en lätt bok att ta till sig; vissa stycken som de om hans historiefilosofi är rent tråkiga i sin polemik (mycket eldkraft riktas mot de orenläriga socialdemokraterna), andra är som sagt av andra anledningar svåra att absorbera då de baseras lika mycket i filosofi som litteraturkritik. Icke desto mindre är det en mycket givande bok för den som är intresserad av konstkritik, eller för den delen de författarskap som närmare behandlas.
Lämna ett svar