Sourcery är ett tecken på att Terry Pratchett börjar bli mer och mer klar över sin form, men ännu inte riktigt bemästrat den: här finns fortfarande de rätt ointressanta källardemoner som aldrig lyckas bli till ett riktigt hot, och även om hans beskrivningar av haremskvinnor i tusen-och-en-natt-riket Klatch inte är riktigt så frossande som de skulle kunna vara är de inte heller helt parodiska. Å andra sidan är grundpremissen – en trollkarl som hoppat av och fått en åttonde son (kallad Coin), som därmed är en sourcerer som kan skapa ny magi, och nu genom honom försöker ta hämnd mer lik det alltmer starka humanistiska (och för den delen trollistiska, dvärgistiska och orkistiska, m.fl.) budskapet i de senare böckerna.
Egentligen är det heller inte de gamla kvardröjande svagheterna som står ut mest, utan att en så stor del av boken, när allt kommer omkring, inte leder någon vart: Rensvind, varande den stora fegis han är, flyr tillsammans med Conina (en dotter till Cohen Barbaren som vill bli hårfrisörska men har utrustats med för mycket barbargener för att det riktigt skall lyckas) till Klatch med Ärkekanslerns hatt undan Coins övertagande, varvid mycket skojande med diverse orientaliska myter i allmänhet och Tusen och en natt i synnerhet tar vid, innan det visar sig att denna resa egentligen inte gjort varken till eller från för slutet, även om den i sig var mödan värd (»Nej!« invänder Rensvind, men sen när lyssnar någon på honom?)
Nåja, en rolig bok är det, även om den som läst Goda omen vet hur mycket bättre ett visst inslag sedermera skulle avhandlas.
