Om den romerska republikens sista tid kan mycket sägas: autokrater stod mot oligarker, och även om de senare möjligen var aningen mer demokratiska enligt modern definition så stod ingendera sidan egentligen för andra principer än makt åt sig själva, i så hög grad som möjligt. Det hela var ett mycket utdraget drama, om man vill med början hos Graccherna och deras plebejvänliga reformer, över striderna mellan Marius och Cinna, Sullas diktatur, en förhållandevis lugn mellanperiod och sedan första triumviratet, Caesars diktaturskap och sedan andra triumviratet, för att först ebba ut när Augustus samlat makten i sin hand. Många märkliga politiker deltog, utöver ovan nämnda även personer som Cato den yngre, Kleopatra, Pompei, Markus Antonius, Catilina, Crassus, och så den kanske främste: Marcus Tullius Cicero, historiens i alla fall mest bekante talare.
Han gav själv ut sina tal, ofta modifierade och omarbetade i efterhand, och en stor mängd har överlevt. Av dessa har ett gott urval översatts och samlats i Orations av D. H. Berry: från hans försvar av Sextus Roscius mot anklagelsen för fadermord i efterföljden av Sullas proskriptioner, till hans andra filippik mot Markus Antonius, som innebar en definitiv brytning och sedermera att han uppsattes på proskriptionslistorna som andra triumviratet producerade.
Eftervärldens dom över Cicero har varit varierande: betydelsen av hans insats under den catilinska sammansvärjningen kan knappast förnekas, men hans insatser därefter har setts som mer tveksamma. Han misslyckades att försvara sin allierade Titus Annius Milo när denne mördat Publius Clodius Pulcher, som tidigare fått Cicero landsförvisad, han tvekade länge innan han anslöt sig till Pompejus under dennes strider mot Caesar och lockades sedan av dennes mildhet att försvara den nya regimen, och hans försök att leda senaten mot Antonius har setts som ineffektiva.
Samtidigt är det ingen som kan förneka vilken fantastisk talare han var: hans texter är upprörda, upprörande, effektiva; när han skall försvara Marcus Caelius Rufus från att ha mottagit pengar för ett lönnmord och sedan själv försökt lönnmörda Clodia (möjligen densamma som Catullus Lesbia) gör han det genom att helt nedsvärta henne; hon anklagas för att vara en billig hora som utför alla slags skamligheter, och om den fine Caelius någon gång varit i hennes sällskap så bör han inte dömas för hårt för det. Talet mot Gaius Verres, anklagad för att som prokonsul över Sicilien berikat sig bortom även vad romarna ansåg anständigt, är ett fint exempel på juridisk taktik: eftersom romersk politik och juridik var så sammanflätade var försvarets taktik att förhala rättegången så att den skulle spilla över på nästa år, då Verres skulle ha mer sympatiskt inställda funktionärer. Cicero höll då ett såpass kort anförande att försvaret inte fick något att förhålla sig till att det hela kunde avslutas direkt; Verres valde då att fly innan rättegången kunde nå sin fullbordan.
Översättaren och kommentatorn är annars full av beundran för Cicero: han kunde knappast göra fel, hans eviga påminnelser om hans insats mot Catilina var inte uppblåst självgodhet utan nödvändiga påminnelser för att inte än en gång landsförvisas, och den moraliska flexibilitet en försvarsadvokat behövde nämns enbart i trängt läge, och då med så många ursäkter som möjligt. Detta påverkar egentligen inte nöjet i att läsa talen, men blir en aning pinsamt.
Om man inte är beredd att läsa samtliga Ciceros tal (och det finns det nog ingen egentlig anledning till), så är detta urval säkerligen fullt nog.
Lämna ett svar