Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Marcus Tullius Cicero’

Cicero skrev inte endast lysande tal och betydelsefull fackprosa: under och efter hans livstid publicerades även hans korrenspondens, såväl mer offentlig som privat. Dessa brev kom senare att bidra till att utlösa renässansen, efter att Petrarca upptäckt dem och avgivit svar på några. Tidigare hade Cicero endast framstått som en offentlig figur, förkämpe för senaten och optimaterna. Med breven framträdde mer mänskliga sidor, där han bland annat tvekade, balanserade mellan sin övertygelse och sin vilja att behålla skinnet, och drog sig in i overksamhet i sorg över sin dotters frånfälle.

Ett urval av hans brev har nu presenterats på svenska av Eric Cullhed under titeln När allt gick under. De sträcker sig från första triumviratet när Cicero börjar få problem med Publius Clodius Pulcher, genom exil, hans triumviratets sammanbrott efter Crassius död, och slutligen genom inbördeskriget och fram till andra triumviratet, när han sätts upp på proskriptionslistorna. Efter det återstår i stort sett bara hans död och skändning.

Den bild som framträder är en komplex man, men också en som ständigt tycks kompromissa, göra felbedömningar och vackla. Hans insats för att stoppa den Catilinska sammansvärjningen vänds emot honom och tvingar bort honom från Rom, när inbördeskriget börjar tvekar han i det längsta och ansluter sig till slut till Pompejus, trots att han ser att det är mer eller mindre hopplöst, efter att först ha duperat gamla vänner. När Caesar mördats gläds han först, men förtvivlar sedan över att inte mer görs för att avväpna den mördades gamla vänner, i synnerhet Markus Antonius. Motståndet mot denne visar sig ödesdigert; trots att han knyter sig till Octavianus, och ser dennes intelligens och förmåga så underskattar han sina fiender och går till slut under.

I breven skämtar han med sina vänner, citerar Terentius och Homeros, kryper för de mäktiga och uttrycker sin depression när han förlorat sin älskade dotter Tullia. Breven är förvisso tillrättalagda och komponerade av en av de främsta retorikerna någonsin, men det förhindrar inte att de ger en mer intim känsla av samhörighet med författaren än man troligen kan få med någon annan antik författare.

Read Full Post »

Om den romerska republikens sista tid kan mycket sägas: autokrater stod mot oligarker, och även om de senare möjligen var aningen mer demokratiska enligt modern definition så stod ingendera sidan egentligen för andra principer än makt åt sig själva, i så hög grad som möjligt. Det hela var ett mycket utdraget drama, om man vill med början hos Graccherna och deras plebejvänliga reformer, över striderna mellan Marius och Cinna, Sullas diktatur, en förhållandevis lugn mellanperiod och sedan första triumviratet, Caesars diktaturskap och sedan andra triumviratet, för att först ebba ut när Augustus samlat makten i sin hand. Många märkliga politiker deltog, utöver ovan nämnda även personer som Cato den yngre, Kleopatra, Pompei, Markus Antonius, Catilina, Crassus, och så den kanske främste: Marcus Tullius Cicero, historiens i alla fall mest bekante talare.

Han gav själv ut sina tal, ofta modifierade och omarbetade i efterhand, och en stor mängd har överlevt. Av dessa har ett gott urval översatts och samlats i Orations av D. H. Berry: från hans försvar av Sextus Roscius mot anklagelsen för fadermord i efterföljden av Sullas proskriptioner, till hans andra filippik mot Markus Antonius, som innebar en definitiv brytning och sedermera att han uppsattes på proskriptionslistorna som andra triumviratet producerade.

Eftervärldens dom över Cicero har varit varierande: betydelsen av hans insats under den catilinska sammansvärjningen kan knappast förnekas, men hans insatser därefter har setts som mer tveksamma. Han misslyckades att försvara sin allierade Titus Annius Milo när denne mördat Publius Clodius Pulcher, som tidigare fått Cicero landsförvisad, han tvekade länge innan han anslöt sig till Pompejus under dennes strider mot Caesar och lockades sedan av dennes mildhet att försvara den nya regimen, och hans försök att leda senaten mot Antonius har setts som ineffektiva.

Samtidigt är det ingen som kan förneka vilken fantastisk talare han var: hans texter är upprörda, upprörande, effektiva; när han skall försvara Marcus Caelius Rufus från att ha mottagit pengar för ett lönnmord och sedan själv försökt lönnmörda Clodia (möjligen densamma som Catullus Lesbia) gör han det genom att helt nedsvärta henne; hon anklagas för att vara en billig hora som utför alla slags skamligheter, och om den fine Caelius någon gång varit i hennes sällskap så bör han inte dömas för hårt för det. Talet mot Gaius Verres, anklagad för att som prokonsul över Sicilien berikat sig bortom även vad romarna ansåg anständigt, är ett fint exempel på juridisk taktik: eftersom romersk politik och juridik var så sammanflätade var försvarets taktik att förhala rättegången så att den skulle spilla över på nästa år, då Verres skulle ha mer sympatiskt inställda funktionärer. Cicero höll då ett såpass kort anförande att försvaret inte fick något att förhålla sig till att det hela kunde avslutas direkt; Verres valde då att fly innan rättegången kunde nå sin fullbordan.

Översättaren och kommentatorn är annars full av beundran för Cicero: han kunde knappast göra fel, hans eviga påminnelser om hans insats mot Catilina var inte uppblåst självgodhet utan nödvändiga påminnelser för att inte än en gång landsförvisas, och den moraliska flexibilitet en försvarsadvokat behövde nämns enbart i trängt läge, och då med så många ursäkter som möjligt. Detta påverkar egentligen inte nöjet i att läsa talen, men blir en aning pinsamt.

Om man inte är beredd att läsa samtliga Ciceros tal (och det finns det nog ingen egentlig anledning till), så är detta urval säkerligen fullt nog.

Read Full Post »