Ingvar Fransson tycks i livet ha varit en ordnare: typen som rings in när svenskt företag försöker göra något i något östligt land men fastnar i byråkrati och undran om man skall muta någon – men bättre att ringa Ingvar, som förstår vad som felas och hur det kan åtgärdas.
Fast nu är hand död, någonstans i österled, och hans historia berättas genom andra människor som stött på honom. Erik Anderssons Indialänderna formar sig till skärvor av diverse kulturer, från Cottbus till Ulan Bator, och med en del mellanspel om hembygden på Falan och andra delar av Västergötland.
Det är också nästan enbart fråga om minoritetskulturer: sorber, turkiska armenier och greker, tatarer och lezginer. Nästan glömda folk i det stora öst, som Andersson kan berätta saker om som man inte vet om man skall ta på allvar eller inte: om inte boende på vita fläckar så i alla fall i väldigt bleka områden.
Egensinnigt, lärorikt, humanistiskt och humoristiskt. Läsvärt.
Lämna ett svar