Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Erik Andersson’

Jag vet inte om Torv är den mest lockande av titlar, men å andra sidan: essäistiska reseskildringar är knappast en storsäljande genre som det är, så Erik Anderssons lilla samling med texter om olika platser på de brittiska öarna (Achill Island på västra Irland, Skye och de yttre Hebriderna i Skottland, Yorkshire Dales och fenlandet i England) har nog redan tillräckliga problem för att en sådan liten sak inte skall märkas.

Det är ibland många års resor som koncentreras till en skildring, ibland väldigt specifika resor: upp och vandra i Yorkshire för att ta reda på vad en »moor« egentligen är för typ av landskap (blött, stenigt berg), eller i Skottland för försöka förstå vad gaeliska brochar, stentorn med dubbla väggar, egentligen är bra till för (fortfarande oklart). Eller, varför inte bara åka runt i Skottland med ett par andra lite till åren komna herrar med sina egna intressen (fåglar och diet) och titta på olika saker och sedan dinera på pub.

Det är egentligen lika mycket en fråga om att resa i tid som i rum: Andersson hamnar endast undantagsvis på platser med större befolkning, men ofta på platser där folk levt under lång tid. Ibland har platserna övergetts när torven brett ut sig, ibland har de aldrig varit nämnvärt brukade, och i fenlandet verkar de ha omvandlats från ett landskap fyllt av djurliv till stora åkrar. Den som förväntar sig förslag på resmål får vara av väldigt speciellt sinnelag för att bli tillfredsställd av detta, men om man bara vill lära sig något om platser i utkanterna, och få lite vänliga funderingar på köper, så är detta mycket passande.

Read Full Post »

Jag måste tillhöra den självklara målpubliken för Erik Anderssons Hem: inte nog med att jag uppskattar författaren, jag kommer från en av alla dessa västgötska socknar som innehåller ordet »hem« på något sätt. 49 har det som efterled, 1 som förled; av de 49 döljer många det, vanligen genom ombildning till »-um« eller bara »-m«. I Hömb har man slängt på en extra bokstav för att förvilla ännu mer, och i Norra Björke trodde man nog sig vara helt säkra.

Andersson låter sig dock inte luras, och utrustad med ortsnamnsforskning, smörgåsar och (vanligen) lämplig utstyrsel ger han sig ut i terrängen för att se vad som finns att upptäcka. Vanligen är detta inte mycket. Kor, oftast. Någon å (vatten finns det nästan alltid för mycket). Blommor. Kanske en sjö, eller lite halvt osynliga fornlämningar. Intressant geologi, om han har tur. Egentligen är det ju bara tre av alla socknar som har något tydligt turistmål: Askim, med badplatser för överhettade göteborgare, samt Gudhem och Varnhem med sina gamla kloster. Laske-Vedum borde rimligen kunnat producera något med tanke på att kopplingen till äldre västgötalagen, men icke.

Andersson vandrar kring i landskapet, funderar lite på varjehanda. Finnes inget som fångar ögat får han spinna fritt och hitta på annat. Ibland verkar han a ritat, med skakiga, osäkra linjer som fungerar bäst på djur och knappast alls för av människor byggda ting. Inget tydligt mål syns, mer än vandrandet för dess egen skull och det fria tänkandet. Och det kanske är gott nog?

Read Full Post »

Erik Andersson är en högst oväntad författare: inte i det att han kommer från Alingsås – gubevars skall väl även en stad som annars främst förknippas med den kanske mest opoetiska av lantbruksprodukter också kunna producera intressanta skribenter – utan snarare i sin förmåga att publicera saker som ingen annan skulle komma på tanken vore värda undersökningar. Klippboken med essäer är måhända inte någon ny uppfinning, men den är knappast den mest livaktiga av genrer.

Tankstrecket som försvann har fått fyra avdelningar: längre texter, diverse kortare bokrecensioner, musikrelaterade stycken samt slutligen en som behandlar Erikssons eget författande. Tonen är väl snarast lugnt reflekterande, utan större åthävor. Ämnena får väl betecknas som lite vid sidan av allfarvägarna: Humleodling i Ugglum, Slas respektive Py Sörmans författarskap eller Prins Williams Sverigeskildringar är knappast brännande ämnen, för att ta fyra av de fem längre tidiga texterna: att den femtes ämne, Helle Helle, fått bredare uppmärksamhet är nästan det mest oväntade.

Ett bra mått på om en litterär essä skall anses lyckad är om den får en att själv vilja upptäcka eller utmana det författaren skildrar i andra hand: och jo, förvisso finns där en viss lockelse i att söka upp Py Sörmans märkliga roman i vilken en död kvinna skall skildra hur hennes kropp skapar sig en ny tillvaro utan ett styrande medvetande, eller Kestin Ekmans bok om Olof Bjerkander, en av Linnés studenter som visste att gräva där han stod. Eller för den delen att åter läsa Frans G Bengtssons avfärdande av Andrées ballongfiasko (en essä jag nu insåg måste ha sökt sig in och påverkat mitt eget tänkande kring andra upptäcktsfärder).

Likafullt tvekar jag inför att helhjärtat rekommendera Anderson som läsning: det kan vara fåfänga, men jag tror ändå han kanske är en författare som inte kommer gouteras av alla läsare. Egensinne är spännande men närmast definitionsmässigt inget som alla kommer uppskatta.

Read Full Post »

Ingvar Fransson tycks i livet ha varit en ordnare: typen som rings in när svenskt företag försöker göra något i något östligt land men fastnar i byråkrati och undran om man skall muta någon – men bättre att ringa Ingvar, som förstår vad som felas och hur det kan åtgärdas.

Fast nu är hand död, någonstans i österled, och hans historia berättas genom andra människor som stött på honom. Erik Anderssons Indialänderna formar sig till skärvor av diverse kulturer, från Cottbus till Ulan Bator, och med en del mellanspel om hembygden på Falan och andra delar av Västergötland.

Det är också nästan enbart fråga om minoritetskulturer: sorber, turkiska armenier och greker, tatarer och lezginer. Nästan glömda folk i det stora öst, som Andersson kan berätta saker om som man inte vet om man skall ta på allvar eller inte: om inte boende på vita fläckar så i alla fall i väldigt bleka områden.

Egensinnigt, lärorikt, humanistiskt och humoristiskt. Läsvärt.

Read Full Post »

Jag var inte helt säkert på vad jag skulle hitta i Översättarens anmärkningar, Erik Anderssons noter från tiden då han översatte Sagan om ringen: apolegetik för de val som Tolkiennördar lagt många timmar på att nagelfara, visst, men utöver det?

Svaret visade sig vara, bland annat: seminarieverksamhet, två förlorade ringar (varav en som gled av fingret vid bad i en sjö och nu ligger på dybotten och väntar på att en underlig varelse skall finna den), ett barn, sökande efter ett kontor i Alingsås, bokauktioner i Vara, en natt på slott utanför Vara (det är roligt att kunna se igenom beskrivningar av platser man inte får namnet på), noter om hur många tecken som producerats en viss dag, val vid översättningar av stycken som är knepiga men ingen direkt kommer att fundera över.

Och så, naturligtvis, alla dessa namn: hobbitar och deras efternamn, ortnamn, titlar i Gondor, alviska orter, namn på ringen (det går inte att adekvat översätta »The One Ring«) och Gollums språk. Inte allt jag har invändingar mot får förklaring, men en del, och det framgår att de mer radikala Tolkienfans som var inblandade ofta slet sitt hår över att Andersson vägrade följa deras (och ibland Tolkiens) råd.

Likväl, jag har ett förslag ifall någon får för sig att om femtio år översätta det hela igen: Gollum bör helt klart kunna väsa fram sitt smeknamn på ringen vid behov, och som Andersson säger bör namnet också kunna tänkas användas av andra som fångats av den. Varför då inte något i still med »min kostliga«? Inte lika naturligt som originalet, men knappast obrukbart.

Anderssons anteckningar är trevliga att följa, och man ser hur han ibland våndas över sina val, för att vid andra tillfällen dra i strid för dem. Sedan kan man inte annat än tycka att det är en trevlig ironi hur han på slutet uttrycker sin lättnad över att vara färdig, när man vet att han senare skall sätta sig ner med först Hobbiten och senare Odysseus. Ingen ro för de syndiga.

Read Full Post »

Så har även jag då läst något av Erik Andersson. Dock inte hans Tolkienöversättningar, utan en egenhändigt skriven roman, Den larmande hopens dal. Skall jag vara ärlig hade jag troligen inte gjort det om det inte varit för att den handlat om hembyggden: boken handlar om Ina Ljung, en vikarierande journalist på den fiktiva lokaltidningen (möjligen fel ord; tidningen täcker Västergötland och Dal) Varas Värn. Det Västergötland som hon ser är i mångt och mycket en karikatyr av det verkliga: i boken så tycks västgöten vara smått besatt av historien, utrustad med en karta över landskapet som ritades någon gång under tidig medeltid och sedan knappast ändrat sig (och har den det borde den å det snaraste återställas). Samtidigt är det långt ifrån någon nidbild; det hela är tecknat med en uppskattande penna. Bygdeintresset paras med faktiskt kunskap, och de fantasier av rudbeckianska format som kopplats sammans med landskapets amatörhistoriker skymtar bara förbi som hastigast.

Vid Varas värn får fem av Kiplings sex ärliga tjänare stå tillbaka för den sjätte: var. Reprotrarna har varsitt härad att täcka, och täckas ska det, oavsett om det har hänt något eller inte (oftast inte, i alla fall inget som skulle stå i en vanlig tidning. Ingenting tycks ändras om västgötarna har något att säga till om). På samma sätt är boken inte så mycket en berättelse som en ursäkt för att skildra landskapets innevånare; det västgötaklimax som avslutar berättelsen är således fullt logiskt. Annars tycks det stundom som om det skulle kunna braka iväg ordentligt; Inas artiklar tycks lägga ett jäsande missnöje bland bönderna i dagen, ett missnöje med att ha reducerats till en spannmålsodlande byggd man kör igenom på vägen mellan Stockholm och kontinenten. Ett tag verkar det faktiskt som något är på väg att hända, men det löser också upp sig i intet.

Jag är kanske egentligen helt fel person att recensera denna bok, det brukar inte vara någon bra idé att någon som parodierats (jag bor förvisso inte i egentliga Västergötland längre, men jag är alltså västgöte, med rötterna i den feta myllan, och med intresse av både historia och ortsnamn (Svenskt ortsnamnslexikon ligger högt upp i högen att läsa) så är jag en tämligen god sytes av de egenskaper som får utstå det vänliga gycklet), men jag kan som sagt inte se något elakt spel att hålla god min i här. Detta var en trevlig roman, även om det kanske inte tillhör den typ av litteratur jag normalt läser. Vilket kanske i sig är en sorts rekommendation av den.

Read Full Post »