Den under Markus Hagbers redaktion utgivna Gudhems kloster är en underlig liten bok: av själva klosterbyggnaderna finns idag inte mycket kvar, och de skriftliga källorna om detta cistercienskloster är heller inte påtagligt rika, så boken bär tydliga drag av att man sökt koka soppa på en spik. Att det dessutom varit en hel mängd kockar inblandad gör inte anrättningen mycket smakligare: de få kända detaljerna kan upprepas både två och tre gånger.
Samtidigt gör tvånget att ta skriva om allt som på något sätt har med klostret att göra att det blir en bok om lite av varjehanda, på ett rätt trevligt sätt: cisternciensorden i allmänhet, moderna försök att återskapa klosterträdgården, Gudhems betydelse innan klostret anlades, Dahlbergs arbete med Suecia antiqua et hodierna, de två drottningar som knutits till klostret, Gunhild under 1000-talet och Katarina Sunesdotter under 1200-talet, och Sveriges tidigmedeltida historia i allmänhet.
Om de två drottningarna, och i synnerhet Bo J Theutenbergs långa artikel om dem som avslutar boken, kan mycket sägas. Gunhild var en nära släktning till kung Anund Jakob och giftes bort med Sven Estridsson av Danmark, men äktenskapet upplöstes på grund av för nära blodsband, varefter hon drog sig tillbaka till Sverige och levde i avskildhet, utförandes fromma gärningar. Så långt enligt Adam av Bremen och Saxo Grammaticus. En senare tradition, först nedtecknad av Johannes Magnus, har velat placera henne i just Gudhem och förlänga klostrets historia med 200 år. Huvudredaktör Hagberg ägnar sin artikel åt att reda ut hur denna tradition beretts plats i historieböckerna.
Katarinas koppling till klostret vilar på långt säkrare grund: hon var en donator som när hon blivit änka såg till att klostret kraftigt kunde byggas ut och rustas upp, och levde där i ett par år innan hon dog och begravdes i en nästintill unik grav, vars häll ägnas en lång artikel i boken, signerad Jan Svanberg.
Theutenbergs artikel, slutligen, är en lång, något rörig historia, som rör sig över långa perioder, från ca år 1000 till trettonhundratal, och berör inte bara klostret i sig utan även Sigrid Storråda, folkungarna, Västergötlands bon, Uppsala och Vreta klosterrov. Den bakomliggande idén tycks vara dels att bjälboätten hade Katarina av Alexandria som ett slags familjehelgon, dels att visa på hur olika gods gått i arv mellan de olika kungaätterna. Helt klok på artikeln blev jag inte, men som han utan tvekan tycks acceptera Gudhem som platsen för Gunhilds tillbakadragande och använder detta som argument för vidare spekulation så känner jag mig mycket tveksam till den.
Det är lite synd att en såpass lång, ofokuserad sak fått avsluta boken; den upptar till och med en tredjedel av utrymmet i den. Som det är så försvinner de redan ganska sammanfallna ruinerna efter denna gamla kulturhärd än mer i den svenska tidiga historiens allmänt tunna luft, vilket är synd på allt annat arbete.
