Jag blir till en början inte helt klok på Kalle Linds Högerhumor: Lind är tillräckligt duktig skribent för att man normalt skall kunna se vilka delar som är upplysning och vilka delar som är ironi. Det blir därför lite underligt att efter ett förord som meddelar att boken är ute efter att bevisa att detta med humor grundad på liberala, konservativa eller allmänt bruna värderingar faktiskt är något som existerar i sinnevärlden få läsa kapitel efter kapitel som snarast handlar om människor som beskyllts för högervärderingar men där antalet texter med sådana är mycket måttligt.
Förvisso finns det många fall där det inte är någon tvekan om att det är en herre (nästan alla exempel är män) som dels varit (eller försökt vara) rolig, dels röstade åt höger (Gunnar Ericsson och Johan Hakelius är nog de klaraste exemplen). Det är dock också många fall där man undrar om de inte tagits med för att dryga ut materialet (Povel Ramel, Wille Craaford).
Nåväl, förutom detta finns det väl bara en lite allmännare anmärkning, nämligen att de tematiska indelningar som tycks finnas gärna fått vara tydligare. Ibland förekommer nämligen kapitel som snarast verka sammanfatta och introducera kommande kapitel, men utan att dessa skiljer sig i typografiskt utförande. Annars ger boken en stor mängd exempel, med anekdoter, förmildranden samt ironiserande beskrivningar, så att den som läst och gillat Linds tidigare alster kan lugnt göra så igen.
