När Peter Englund med 1915 kommer till första världskrigets andra år står det för de flesta av de skildrade klart att detta inte är det krig de väntade sig: talen om att vara hemma innan löven faller var i efterhand enorm självöverskattning. Än så länge har krigströtthet ändå inte hunnit infinna sig hos andra än de mest utsatta (vanligen kvinnor; en läkare i det hård drabbade Belgrad, en amerikanska i det ockuperade Polen), och hos de flesta finns ännu en tro på en slutlig seger.
Samtidigt har västfrontens generaler börjat anlägga sitt rykte om världsfrånvändhet, med upprepade attacker mot ointagliga positioner. För övrigt likaså i Italien, där fyra Izonso inte lett till annat än förluster, och i Ryssland, där ort efter ort skall försvaras utan reträtt, till varje pris. Resultat: inga starka försvar hinner anläggas, så de tyska vapnen kan vara fortsatt segerrika.
Allt detta, liksom mer (Gallipoli, brittiska arméns intåg i Mesopotamien, strider i Afrika, sysslolöshet i tyska Nordsjöflottan, arbete med utbetalningar till invalider) skildras genom diverse temperament och sinnelag (entusiasm, uppgivenhet, pliktkänsla, motvilja, utmattning). Fram träder en bild av ett krig som kännetecknas av totalt vanvett; vid ett tillfälle undras över om ett offer till förmån för ingenting ändå inte är störst?
Som befarades vid läsningen av första delen är detta utökade format nog inte helt idealt: antalet olika personer är lite för stort, speciellt när man inte läser böckerna någorlunda samtidigt. Vissa personer står ut, antingen för att de är kända eller för att de är tämligen unika i boken, men det är inte helt lätt att hålla isär de olika soldater och sjuksköterskor som dyker upp. Prosan är dock fortsatt njutbar och håller samman vad som annars hade blivit oläsligt fragmentariskt.
Lämna ett svar