För nöjes skull

1917, fjärde delen av Stridens skönhet och sorg, fjärde året på första världskriget: de olika personerna börjar resignera. Västfronten står som vanligt stilla. Vid Isonzo försöker Italienarna återigen bryta genom. I öst står det mesta still. I Afrika är de engelska trupperna visserligen på frammarsch, men det är fortfarande långt till något avgörande. Skall eländet bestå i all evighet?

Nå, även om striderna tycks lika hopplöst enformiga som tidigare händer likväl saker: revolution i Ryssland (två gånger om), uppror bland de franska trupperna, upprorsungar vid tyska högsjöflottan, det oinskränkta ubåtskriget inleds, USA går in i kriget. Det brinner i Salonika, hungern rasar lite varstans. Även om ingen ljusning verkar i närheten i kriget har fler och fler börjat prata om fred.

De olika personerna har dock bara vaga begrepp om allt detta, oavsett om de är krigsfångar i Turkiet, hungrande läkare i Belgrad eller konstnärer som skickas på kulturdiplomatiskt uppdrag till det neutrala Sverige (där de träffar Selma Lagerlöf och kurtiserar Karin von Fock-Kantzow, sedermera Göring). Till och med de som fortfarande känner viss entusiasm inför striderna, de som blivit dekorerade för hjältemod, börjar tröttna på kriget.

När året är slut har också till slut mycket ändrats: Ryssland under bolsjevikerna är på väg ur kriget, USA är på väg in. Tyska trupper har lett ett genombrott på den italienska fronten, och dragit sig tillbaka till starkare ställningar i Frankrike. Luftkriget har svängt fram och tillbaka, betingat av nya flygplan (i Tyskland: nya modeller. I Frankrike och England: nya plan som ersättningar). Det har inte varit ett bra år för någon, och frågan är om nästa blir bättre?

Read Full Post »

Med året 1916 har Peter Englund kommit till de stora, meningslösa slagen: nu hamnar flera av de personer han följer vid Verdun eller Somme, med resultat att de i nästa band kommer att markeras med ett litet kors, efter att ha offrats inför kulsprutor, spärreld eller gevärskulor för att krigets gudar skall förmås förläna endera sidan ett litet stycke mark, ett namn på en karta och något för propagandan.

Andra drar sig fram på andra sätt: hamnar i fångenskap, försöker undvika att tvingas återvända till fronten, sitter i fortsatt förhatlig overksamhet, hamnar på dårhus, återvänder hem brutna, eller försöker bara få mat nog för vardagen. 1916 är inte ett gott år för någon, förutom råttorna, och krigströttheten börjar skina igenom: någon ser matupplopp, andra hur soldater invalidiserar sig än tvingas återvända. Finns det ännu något av entusiasm krossas den av fiendeeld (Billie Nevill, officer i ett Kitchernerförband, tycks inte riktigt ha förstått vad kriget är och tar en stormning som en lek; resultatet är det som kan väntas).

Samtidigt finns det sådant som trots allt kan vara värre än en snabb död: att tvingas se ockupanternas övergrepp (redan under första världskriget började Tyskland behandla Östeuropa som en kolonial bakgård från vilken de kunde hämta vad de ansåg sig behöva) och den misär som väntar, att hamna i fångenskap som nästan övergår i dödsmarsch, eller bara att vara i främsta stridslinjen under längre tid. Även om en person som Oskar Kokoschka framstår som något av en posör och lätting kan man förstå att han använder samma kontakter som en gång gjorde honom till husar för att nu slippa strida igen.

Det värsta av allt? Det återstår nästan två år av elände, och att de flesta skulle hälsa vetskapen om det med viss glädje: det innebär i alla fall att plågorna någon gång kommer ta slut.

Read Full Post »

När Peter Englund med 1915 kommer till första världskrigets andra år står det för de flesta av de skildrade klart att detta inte är det krig de väntade sig: talen om att vara hemma innan löven faller var i efterhand enorm självöverskattning. Än så länge har krigströtthet ändå inte hunnit infinna sig hos andra än de mest utsatta (vanligen kvinnor; en läkare i det hård drabbade Belgrad, en amerikanska i det ockuperade Polen), och hos de flesta finns ännu en tro på en slutlig seger.

Samtidigt har västfrontens generaler börjat anlägga sitt rykte om världsfrånvändhet, med upprepade attacker mot ointagliga positioner. För övrigt likaså i Italien, där fyra Izonso inte lett till annat än förluster, och i Ryssland, där ort efter ort skall försvaras utan reträtt, till varje pris. Resultat: inga starka försvar hinner anläggas, så de tyska vapnen kan vara fortsatt segerrika.

Allt detta, liksom mer (Gallipoli, brittiska arméns intåg i Mesopotamien, strider i Afrika, sysslolöshet i tyska Nordsjöflottan, arbete med utbetalningar till invalider) skildras genom diverse temperament och sinnelag (entusiasm, uppgivenhet, pliktkänsla, motvilja, utmattning). Fram träder en bild av ett krig som kännetecknas av totalt vanvett; vid ett tillfälle undras över om ett offer till förmån för ingenting ändå inte är störst?

Som befarades vid läsningen av första delen är detta utökade format nog inte helt idealt: antalet olika personer är lite för stort, speciellt när man inte läser böckerna någorlunda samtidigt. Vissa personer står ut, antingen för att de är kända eller för att de är tämligen unika i boken, men det är inte helt lätt att hålla isär de olika soldater och sjuksköterskor som dyker upp. Prosan är dock fortsatt njutbar och håller samman vad som annars hade blivit oläsligt fragmentariskt.

Read Full Post »

Den sista bok Peter Englund gav ut innan han tog sig an uppgiften som Svenska akademiens ständige sekreterare var Stridens skönhet och sorg. Under tiden på posten har han så smått fortsatt att arbeta med projektet, och lagt till fler kapitel inför utgivningen i nya länder. Nu när han snart skall lämna över så har han tagit upp arbetet på lite större skala, och bestämt sig för att ge ut boken på nytt, med alla sådana nyskrivna kapitel, och en rad ytterligare: av de från början 18 personer genom vilkas ögon man fick följa kriget har det nu blivit 40. Med så många att följa måste verket nödvändigtvis delas upp på flera volymer, och först ut är då 1914.

Fast nu är det inte fullt 40 personer som följs: alla har ännu inte trätt in i kriget, och förresten hinner ett par dö redan under detta första halvår. Jag ser dock inte riktigt fram emot att tvingas följa tre dussin olika personer samtidigt, speciellt som en del redan flutit ihop nu när det finns flera husarer eller brittiska infanterister eller vad det nu må vara. Ett par står dock ut: risken är liten att blanda ihop Robert Musil eller Franz Kafka med någon annan, och en annan person bär ett namn som får en att ana att något särskilt komma skall i senare delar. Ej heller Oscar Kokotschka är helt obekant, så principen från första försöket om att endast följa mindre bemärkta personer tycks helt ifrångåtts.

År 1914 var knappast det allra mest tungrodda av första världskrigets år: här finns fortfarande stora delar entusiasm och iver, kanske även oskuld, även om de dämpas något när skyttegravarna börjar grävas och förlustlistorna fyllas. Det finns dock fortfarande husarer som rider till angrepp, och när slagskeppet Emden gör en räd går allt ytterst korrekt till (på ett sätt som väcker även dess motståndare britternas beundran), och än har det värsta eländet långt från slagit till. Återstår att se hur Englund skall hålla intresset uppe när personerna blir fler, tidsperioden längre och alla dystrare. Början har i varje fall varit lovande.

Read Full Post »