Ernst Trygger blev statsminister först vid hög ålder; det var tillika första gången han över huvud taget ingick i en ministär. Resultatet av den blev nog inte som någon föreställt sig. Trygger var det stora högerspöket, en lysande, bitsk talare, reaktionär nationalist och ohöljd företrädare för det råa affärsintresset, till skillnad från Lindman som han delade ledarskapet över högerpartiet med – men man måste göra honom den rättvisan att även om han motsatte sig saker som allmän rösträtt så accepterade han alltid de beslut som tagits och anpassade sig.
När han så till slut blev statsminister inriktade sig han på att till slut avföra försvarfrågan från dagordningen. Ingen blev nöjd: han gick långt för att dra ner på kostnaderna, längre än högern ville, men inte långt nog för vänstern. Inget hände i frågan. Däremot gjorde högerledaren insatser på två andra områden: han avskaffade lagen att statliga tjänster endast fick besättas med män (något han kämpat för länge: så höger han var hade han uppenbarligen uppfattningen att kvinnor var lika dugliga som män), och hans regering lade grunderna för de statliga radio- och tv-utsändningarna.
Idag är han nästan bortglömd; hans familj vårdar inte längre gravvården (det beror troligen snarast på att sonen misslyckades i sitt familjeliv). MarieLouise Samuelsson hävdar i sin biografi att Trygger troligen fräst hålls i åminne som en förkämpe för att Sveriges första kvinnliga jurist, Elsa Eschelsson, också skulle bli landets första kvinnliga professor. Ett sådant minne vore nog lite väl ljust över en man som också röstade för spöstraff och mot dödsstraffets avskaffande, som ingick i kretsen kring kungen vid borggårdstalet, och som ibland ohöljt favoriserade de intressen han hade i näringslivet.
