Att Jon Morris The league of regrettable superheroes snart skulle få en uppföljare, och att den skulle heta något i stil med The legion of regrettable supervillains, förvånade nog ingen. Efter att hjältarna i mask och kåpa fått sin chans var det naturligt att deras nefariösa motståndare också skulle det.
Annars verkar de sällan haft någon verklig sådan; med något undantag verkar deras enda chans att undgå den vanligen maskerade rättvisan ha varit att publikationerna sålt så dåligt att de lagts ned. I bästa fall har de sedan gjort tillräckligt intryck för att kunna återkomma för att återigen störa rättvisan och friden, men i de flesta fall har de varit tvungna att finna sig i en livstid bakom galler, eller under halvannan meter jord.
Exakt vilka kriterier som tillämpats på urvalet är något oklart: vissa av dessa skurkar verkar sannerligen inte varit sina skapares stoltaste ögonblick (»The crow«, en operasångare som supit bort rösten och tar på sig en fågeldräkt för att hämnas, eller »Mad architect« vars skapelser inte uppskattas, »The Brickbat«, som går omkring i limefärgad kostym och Batman-liknande huva, och kastar tegelstenar fyllda med gas(?!), »He-she«, som är ett mellanting mellan Two-face från Batman och Hermafroditos och som inte verkar ha ett personnamn), men andra verkar inte konstigare än något annat i genren, som »King Killer«, som är en slags chimaira som två galna doktorer satt samman av kvarlevorna från flera kriminella, eller »Mr Hydro«, en skurk kan förvandla sig till vatten och som Capten Marvel Jr har vissa problem med. »Animal-vegetable-mineral man« har vissa problem med presentationen, men grundkonceptet med någon som kan förvandla sin kropp till lite vad som helst är inte dåligt. Ett litet fåtal, som MODOK, en huvudfoting i svävarstol, används tydligen fortfarande ibland, och inte bara som skämt.
Boken använder liknande upplägg som första boken, med liknande problem (här har dock tre temasidor där var sin kategori skurkar – nazister, apor samt skurkar som tagit namn efter djur – behandlas, dock främst genom att fem missdådare får var sin kortare presentation). Med tanke på att det i synnerhet i mediets barndom var vanligt att hjältarna fick slåss mot mer eller mindre maskerade versioner av Hitler (ibland sammanblandad med djävulen) och nazisterna hade en mer tematisk genomgång även av de skurkar som fått längre presentation hjälpt att göra boken till något mer än bara en samling mer eller mindre konstiga skurkar i underliga kläder (även om »The dude« hade som sin särskiljande egenskap att gå omkring mycket välskräddad, men med vapen dolda i manchettknappar och annat). Det är återigen ganska rolig läsning, men mest en konversationspjäs.
