Det allra mest intressanta med Ebbe Schöns Häxkonster och kärleksknep är inte alla de genomgångar av de konstiga idéer folk en gång trott på (om ni inte kan få barn, låt mannen pissa i mun på en levande gädda), även om dessa kan vara nog så spännande och läsvärda (vill en tös få ihop det med en pojke kan hon föra in mensblod i ett äpple och ge honom det att äta).
Nej, det mest spännande är hans framställning av häxprocesserna: förutom sådant som flocktänkande, övertro på barns vittnesmål och en vilja att bekämpa ondskan i världen pekar han på en komponent som jag inte tidigare varit medveten om: att historierna om färder till Blåkulla på något förtrollat föremål, där det sedan hölls en festmåltid med Satan och allt sedan övergick till orgier innan det var dags för hemfärd, i stort sett visar på samma form för muntligt berättande som spårats i t.ex. Iliaden, med någorlunda fast struktur där vissa vanliga inslag där detaljer kunde strykas eller bytas ut. Det hela skall dessutom ha inspirerats av en medeltida satirisk genre som drev med höga herrars vanor genom att låta dem speglas och visas fram bakvända.
Det finns en hel del intressant om vanlig folktro också, och mycket att läsa om. Tyvärr måste det anmärkas att ett par bilder tagits med mer än en gång (bildmaterialet är mycket rikt, ibland dock på gränsen till det relevanta) och att man hade önskat sig en bättre källförteckning istället för den enkla lista på använd litteratur som nu är vad man får. Annars finns mycket att lära sig.
