Av de biograferade i Sveriges statministrar genom 100 år var Thorbjörn Fälldin den förste som stått till förfogande för sin biograf, Olle Svenning, vilket ibland märks genom kommentarer om hur Fälldin i efterhand såg på gamla motståndare (bland annat Palme, som han aldrig kunde få personlig kontakt med).
Mer unikt dock är att han troligen är den siste statsministern som kommit från vad som får sägas vara en enklare bakgrund: han är i alla fall säkerligen den siste som fått läsa in de sista åren av grundskolan via korrespondens på grund av att han var tvungen att hjälpa till i hemmet. Han började sin karriär på lokalplanet, hamnade i riksdagen lite på slump, uppskattades direkt, och blev till slut centerpartiets partiledare, vid en tid när partiet var socialdemokraternas främsta utmanare: ett parti för en då mer folkrik landsbygd, för folk som flyttat därifrån, liksom för den begynnande gröna vågen. När partiet därefter lyssnade på Hannes Alfvéns varningar om kärnkraften blev det också det klart främsta alternativet mot den generella utvecklingen mot centralisering, storskalighet och socialdemokratisk hegemoni, speciellt om man inte ogillade social utjämning.
Till slut ledde motståndet mot kärnkraft till taburetterna: borgerligheten lyckades ena sig och för första gången på 44 år ta makten. Efter att i valrörelsen ha lovat inte kompromissa i kärnkraftsfrågan tvingades dock centern till reträtt på reträtt, och även om de lyckades hålla mot nybyggnationen så blev det inte en avveckling till 1985 som var tanken. Vad värre var: samlingsregeringarna Fälldin ledde föll sönder. Den ekonomiska politiken blev också en lång golgatavandring, när de strukturella problemen blev allt tydligare. Mer lyckad blev dock lagstiftning och annan politik: Sveriges första kvinnliga utrikesminister, jämställdhetsreformer, allmän decentralisering, genomslag för miljöpolitik och dessutom i alla fall viss ny trovärdighet för borgerlig regeringsförmåga. Utrikespolitiken fortsatte ungefär som förut, och när U 137 strandade så visade sig Fälldin ha såväl kyla som styrka att sätta mot Sovjet.
Skall man bedöma politiker efter vad de uträttat blir Fälldins eftermäle blandat: han misslyckades i stort sett i den fråga han själv såg som viktigast, den ekonomiska politiken var inget att glädjas över i efterhand, och hans parti förlorade ställningen som främsta utmanare till makten; men samtidigt genomfördes också reformer man än i dag kan glädjas över.
Lämna ett svar