Det har i Feet of clay åter blivit dags för Samuel Vimes att dra på sig de tunnsulade snutkängorna och ge sig ut på stadens gator: någon försöker förgifta Lord Vetinari – och lyckas. I alla fall tillräckligt för att han skall bli sängliggande. Men hur, och varför?
Samtidigt så tycks stadens golemar vara oroliga. Detta är underligt i sig, då en golem bara skall vara en vandrande kropp, animerad av ett heligt ord men utan egen vilja. De har länge varit förbjudna att tillverka nya, men en har på något sätt dykt upp. Dessutom har Vimes ett möte med heraldikergillet; i sanning en möjlighet för Pratchetts ordvitsande att breda ut sig (hur någon stackare skall översätta det övergår förståndet mitt). Vakten växer och har nya vakthus i flera delar av staden, en ny dvärg från bortåt Uberwald har gått med (liksom en missionerande Ohmnian), en dvärg som är bättre på alkemi än yxstrid och som dessutom på ett mycket otraditionellt sätt dras till örhängen, högklackade järnstövlar och kjolar (att ha på sig själv, inte på andra). Detritus blir mer självgående, Angua och Carrot mer samspelta, och Colon och Nobbs fortsätter som vanligt (förutom då att det upptäcks att Nobbs är arvinge till titeln som greve av Ankh).
Det är såväl ett låst-rum-mysterium som en omgång av den vanliga sociala kritiken: Vimes må ha sina fördomar mot dvärgar, troll, zombier, golemar och vampyrer, men han är alltid beredd att sätta dem åt sidan om det irriterar någon nog rik och snorkig. Mysteriet får man tidigt en tillräcklig ledtråd till om man tänker efter, och den sociala kritiken är inte den allra vassaste, men det är likfullt förtjusande att se Carrot använda sin underliga ärlighet som ett skarpt vapen eller Colon hamna i skiten (inte riktigt bokstavligt, men nästan). Eller för den delen hur Nobby undviker att dras in i konspirationer.
