J.D. Salingers The catcher in the rye är en modern amerikansk klassiker som inte verkar ha fått samma uppmärksamhet på denna sida pölen. Efter en läsning är detta mindre förvånansväckande än den otroliga popularitet den verkar ha i USA, där den verkar ha en status jämförbar med t.ex. Den store Gatsby. Det är svårt att riktigt se vad poängen är: huvudpersonen Holden Caulfield är en yngling som när boken börjar relegerats från ännu en skola, och bestämmer sig för att åka in till New York och driva omkring i väntan på att han måste berätta för föräldrarna.
Holden är verkligen inte en sympatisk person; han tycks ha någon lättare störning som gör att han driver omgivningen till vansinne med ett evigt tjatande om vissa frågor (främst tjejer), han blir själv irriterad på allt och alla, och han skriver på ett sätt som är torftigt i sitt genomskinliga självförhärligande och med sina försök till att framstå som äkta. Han är ständigt upptagen med att klanka ned på vad han ser som »phonies« och omgivningens misslyckanden med att hålla »intelligenta konversationer«. Salinger har lyckats skapa en bok som klart beskriver en riktigt jobbig tonåring, som trots att han är klart på väg att köra alla sina möjligheter i botten och inte är helt bakom flötet man ändå har svårt att sympatisera med.
Holden må ha rätt i en del av sin kritik av omgivningen, men i huvudsak är detta en sorts existentialism på tomgång uppblandad med banal cynism sedd genom tonåringsögon.
