Sveriges demokrati kan i år sägas fira hundra år; det var i december 2018, i skuggan av det nyss avslutade världskriget, den pågående spanska sjukan och livsmedelsransoneringar som Socialdemokraterna och Liberalerna till slut tvingade förstakammarshögern att ge med sig och vid en urtima riksdag förbinda sig till att utvidga rösträtten för kvinnor, ta bort den graderade rösträtten i kommunalvalen, endast låta människor rösta, och lätta på kraven om betald skatt.
Bara detta vore skäl nog för en bok som Per T Ohlssons 1918: året då Sverige blev Sverige, men som de flesta år hände naturligtvis även annat (järnvägsolyckan i Getå, Krügermonopolet på tändstickor började formas, debatter om förhållningssättet till det unga Finland) att fylla på med. Den som vill har mycket att gräva i här.
Problemet är att det nästan tycks ha blivit författaren för mycket. Trehundra sidor kan tyckas mycket, men de har uppenbart inte räckt till. Det kan vara det valda formatet, där alla förlopp ordnas kronologiskt, så att man likt husvagnssemestrare får fem minuter rösträtt, fem minuter byggnadsstrejk, fem minuter Isaac Grünewald och fem minuter Ludendorff i Hässleholm (en lätt bisarr episod som på bokens sista tio sidor delvis räddar upp den). Det är svårt att inte misstänka att det hade blivit bättre nerv av att försöka behålla fokus lite längre på varje ämne.
Att skildringen av de politiska skeendena inte bjuder på någon stor fördjupning jämfört med serien Sveriges statsministrar, som Ohlsson var redaktör för, må kanske vara förståeligt, men hjälper heller inte upp intrycket. För den som inte läst den serien kan dock det här vara en bra och viktig introduktion till ett år då mycket stod och vägde.
