Jag vet inte om titeln på bok nummer sex om Viktor Kasparsson, Helvetes fasor, var vad jag väntade mig: nog för att man får en insyn i en persons egna helvete, men de fasor som uppträder gör det snarare i vår värld, i form av våld och fattigdom. En familj hittas grymt styckmördad på ett sätt som påminner om ett liknande dåd 36 år tidigare. Men mörderskan den gången är avrättad, och det finns ingen annan synbar koppling än det överdrivna våldet och några underliga blodspår.
Kasparsson, som numer blivit halt efter en ryggskada, ger sig i alla fall i kast med fallet, och börjar nysta: snart hittas fler gamla fall med liknande grymhet, liksom en annan gemensam nämnare: alla tycks ha utförts av kvinnor. Spåren leder till slut rätt, och källan till allt hittas. Att dränera den visar sig dock svårt, och leder till besök i Gehenna.
Även om jag gillar historien, så vet jag inte riktigt om den är riktigt anpassad efter Gustafssons stil: det är rätt mycket prat och i stort sett vanliga människor, och den lite orena stil han odlar passar bättre för mardrömsstämningar än pusselläggande. Inte en av de främsta, men nog kommer jag återvända till Helsingborg med omgivning för att se vad nästa omgång makaberier blir.
