Mass Effect: Andromeda måste beskrivas som en flopp. Efter slutet på Mass Effect 3 behövde tron på serien väckas upp på nytt, gamla fans lockas tillbaka eller få stärkas i tron och nya lockas in – men chansen försattes: ett antal mycket lyckade episoder förlorades i ett hav av taffliga animationer, buggar, och en öppen värld som mest utnyttjades som utrymme att transportera sig igenom för att då och då slåss med ett antal slumpmässiga fiender på öppna fältet. Konceptet var delvis en återgång till Mass Effect 1, och även om Andromeda bjöd på mer saker att göra per kvadratmeter så missade det samtidigt att en av de saker som fungerade i ettan var att det verkligen målade upp en galax av planeter att utforska. Det som istället framstår som lyckat i Andromeda är de scenarior där man placeras på en viss plats och sedan skall slå sig fram till en annan, uppblandat med dialog (samma upplägg som fungerade fantastiskt i tvåan, och faktiskt hela trean igenom tills det helt plötsligt övergavs och man sattes på järnvägsspår). Man hade tack och lov i alla fall till viss del gjort sin läxa och producerat ett slut där det åtminstone i viss mån framstod som val man tidigare gjort spelade roll, men nu var istället vägen dit ojämn.
Läser man The art of Mass Effect: Andromeda får man ledtrådar till varför. De korta texterna tycks bekräfta de rykten som gått om att Andromeda var menat att vara ännu mer av en öppen värld, där det skulle finnas ett flertal olika planeter att besöka, delvis automatiskt genererade, men att det inte gick att hitta ett sätt att skapa en koherent historia utifrån detta.
Annars är det en vacker standardprodukt i genren: man får se skisser på de nya sorterna rymdvarelser, platser, byggnader och vapen, man får korta meddelanden om designfilosofi och vilka känslor man ville frammana. Trevligt att bläddra i och läsa, och en bra signalpjäs i bokhyllan, men inget omvälvande.
