Röta, andra delen av Korpingarna: Hirka har tagit sig till vår värld. Hon hoppades kunna finna sig tillrätta i en värld där alla är odinsbarn, men hamnade som papperslös i York. Kuro är sjuk. Rime en värld bort. Världen är döende, hon har inte mycket nytta av vad hon vet och kan, och något verkar jaga henne. Snart blir allt värre: det finns en likfödd i världen vars blod är en drog som förlänger liv, och han jagar henne. Hon har två personer till hjälp: en jägare, som söker upp de den likfödde gett sitt blod och övergett, och en annan likfödd. Men vem kan hon lita på?
I Ymslanden kämpar Rime med utfallet av sina handlingar. Rådet är splittrat. Kriget är slut, men likfödda söker sig fortfarande in i världen. Folk försöker förhålla sig, låtsas som inget hänt eller kräver ändring. Själv söker han sanningen. Hirka förblir dock borta.
Om första boken var satt i en värld som skulle kunna vara en ordentligt tillskakad variant av nordisk mytologi är detta helt klart vår värld. Vissa av våra myter tas upp och vävs in i berättelsen, men nämns aldrig som sådana (den likfödde här heter således Graal). Det är snyggt, men jag vet inte om det är snyggt nog. Det som bär boken är Hirka, förvirrad och bortkommen, men modig, beslutsam och med en moral som ingen annan tycks komma i närheten av, även när hon manipulerar och ljuger för att få som hon vill. Rimes historia känns lite som författaren inte riktigt vetat vad hon skall ha honom till förutom i förhållande till Hirka.
Nåväl, bra och spännande nog. Nästa del läses snart.
