Det finns mängder av näraliggande referenser att ta till för att beskriva första samlingsvolymen av The wicked + the divine, The Faust act. Mest uppenbar är naturligtvis Rolling Stones: om någon berättar en historia om hur olika gudar var nittionde år återföds i tonåringars kroppar, den här gången valt att uppträda som popstjärnor och den av gudarna som tar störst plats är mörkrets furste, så ger det sig nästan själv.
Förstår ni vart jag vill komma? Vi tar det från ett annat håll, det håll man som läsare kommer in i berättelsen på, via Laura, 16 år, inte en gud, men som springer på konserter och står där de ålar och vrålar. När hon med falskleg smitit in på spelning med Amaterasu och svimmat under spelningen vaknar hon efteråt upp på golvet, med Lucifer sittande bredvid. Snart har hon mött även Amaterasu och Sakhmet, en jobbig reporter, och blivit beskjuten med kulor av vad som verkar vara kristna fundamentalister. Lucifer gör något dumt, och snart framkommer det att någon vill sätta åt Djävulen, och Laura och en jobbig reporter måste reda ut vem.
Snart får vi reda på mer om gudarna: de är alla olika glada åt att få leva på världen, ty deras gudomlighet har ett pris: inom två år kommer de alla dö. De tror sig därmed knappast leva i glädje, men de försöker: de vill inte styra människor, inte utföra några uppenbara mirakel. De vill möjligen inspirera, och sedan få chansen att än en gång komma tillbaka (men allt sådant är ännu lite oklart).
Snyggt, smart, inte på långa vägar slut: senare album kommer införskaffas.
Lämna ett svar