Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘The wicked + the divine’

Slutackord

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 17 mars, 2020| Leave a Comment »

»Okay«, nionde och sista delen av The wicked+the divine. Slutuppgörelsen närmar sig: skall Anankes lömska planer gå i lås, eller kommer Laura lyckas hitta ett sätt att stoppa sextusen år av ritualmord och manipulationer? Eftersom det är en historia, och historier skall ha vissa slut, är svaret naturligtvis att det är den som inte är en galen mördare som i slutändan vinner.

På vägen kommer naturligtvis vissa gudar stryka med (inga poäng för att gissa rätt vilka), mirakel kommer ske, det kommer bli lite slagsmål (men det här är som tidigare visats egentligen inte en serie om det, så bara någon sida), och vi få de sista viktiga förklaringarna. Så långt, faktiskt inget som skakat om en som i tidigare delar.

Sedan … sedan kommer en berättelse om vad som kommer när sången är slut, och man måste betala priset. Det är lite mer oväntat. Och klargör något mer: detta är en historia, inte verklighet. Det är till och med en historia om faran med historier, en mer subtil variant av Don Quijote. Historier är farliga, för att de begränsar verkligheten och gör den begriplig, och användbara, av samma skäl.

Det är en betydligt större lärdom än jag väntade mig av en serie med småfånig premiss och fantastiskt mycket stil.

Read Full Post »

En gång till, med känsla

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 11 december, 2019| Leave a Comment »

Nu är det verkligen inte mycket kvar av The wicked + The divine. Vi är så nära slutet att det är dags att samla ihop alla historier som berättats lite vid sidan av huvudhistorien i en volym som fått namnet Old is the new new: fyra stycken som handlar om tidigare panteon (455, 1373, 1831, 1923), en hög kortare historier om det nuvarande, samt en hop gästhistorier med mer humoristiskt tema.

De fyra historiska berättelserna berättades ursprungligen inte kronologiskt, men gör det nu. Det spelar kanske ingen större roll nu, men när de släpptes uteslöt de noggrant större eller mindre delar av Anankes stora plan. Den från fyrahundratalet visar vad som händer om en gud blir kvar för länge, när övriga dött. Lucifer stoppar tillfälligt vandalerna från att bryta in i Rom, utropar sig till kejsare och blir snabbt mer och mer galen; Ananke använder sedan Geiseric för att få historien att glömma. På 1300-talet har Lucifer åter lyckats överleva, men är nu en ung nunna som ger själavård till pestdrabbade, när hon luras till Anankes sjukbädd och får sig till livs en historia som slutligen får henne att gå över gränsen, efter att ha klarat sig längre än någon tidigare.

På 1800-talet är vi vid Genevesjön, och möter fyra unga författare som berättar skräckhistorier för varandra. I den minst överraskande reinkarnationen någonsin har Lucifer denna gången blivit galen, dålig och farlig att känna, och försöker med Morrigan (P.B. Shelley), Woden (Mary Shelley) och Inanna (Claire Clairmont) återväcka en ur Pantheon ur de döda. Det direkta resultatet blir för läsaren väntat, och på sikt intressant med tanke på temat om inspiration.

1900-talets panteon har vi ju delvis redan mött, och nu får vi reda på hur de hamnade runt det runda bordet. Det är den klart längsta berättelsen, huvudsakligen berättad i text, med bara korta serieinslag. Det är en högst litterär övning, med en handling delvis ur Agatha Christie och inslag av Woolf och Fitzgerald, och packad med referenser till andra författare, film och den tidens ideologier. Klart mest intressant av dessa fyra, mycket tack vare att den extra längden.

Sedan är det dags för flera korta berättelser, huvudsakligen från innan eller under första akten: Lucifers och Amaterasus vänskap, Dionysos och Baphomets dito (och nu får man bättre chans att känna igen honom innan han förvandlades), kärlekshistorier, Laura och Lucifer. Småtrevligt, men klart extramaterial. Likaså det avslutande, mer lustiga materialet: gudarna som hundar, en fantastisk korskoppling med Scooby Doo, gudarnas hemliga musikfavoriter. Skoj, men återigen inte speciellt viktigt.

Nu bara en del kvar. Spänningen stiger.

Read Full Post »

Upptakt

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 15 oktober, 2019| Leave a Comment »

Nu närmar vi oss slutet på The wicked + the divine. Mothering invention skall vara den näst sista delen av huvudhistorien, och nu börjar det bli riktigt tydligt vad det är som pågår, och vilken överjäkligt dålig situation som gudarna hamnat i. Man får reda på vad som egentligen hände där i slutet av förra delen, och vad Ananke egentligen håller på med. Vi går tillbaka ända till den första cykeln, och får sedan en lång, lång exposé över alla cykler sedan dess: alla de platser där Ananke väckt gudar inom ungdomar och sedan låtit dem dö.

Numret är något tjockare än tidigare, men många sidor är enkla variationer på ett tema, eller nya repriser där vi igen får se att seriemediet medför goda möjligheter att ljuga genom uteslutning.

Med de dödsfall som decimerade gudarna förra gången, och ytterligare sådana som sker nu, så är de inte många kvar, och de som är det får också se sina hemligheter avslöjas. Lik i garderoben har de alla, vissa mer bokstavliga än andra, och bland dem har vissa långt, långt fler än andra att svara för. Vissa tycks till slut förstå vad som pågår, andra är fast i lögnens nät, och när vi snart når slutet lär det bli spektakulärt.

Read Full Post »

Uppväxling

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 16 september, 2019| Leave a Comment »

Där förra delen var lite trög så tar historien åter fart i The wicked + the divine, Imperial phase part 2: de övriga gudarna är på jakt efter Sakhmet efter hennes lilla orgie i blod i slutet av första delen, Dionysos försöker få tag på Bahomet samtidigt som han med Woden och nornorna planerar en koncert för att få energi nog att lista ut vad Ananke var ute efter.

Det blir konfrontationer, blodig död, och ordentliga avslöjanden så att man återigen vill titta igenom tidigare nummer för att se hur snyggt allt är gjort. Man irriteras på vissas oinformerade naivitet (prata inte med Sakhmet om familj som något trevligt), det vänder sig i magen när man förstår hur vissas våndas och att de mest försökt döva smärtan, och vissa visar sig vara ännu värre än man trodde.

Om förra delen var en besvikelse återställer denna tron; att de betecknas som första och andra delen av samma kapitel är kanske inte tillräckligt för att alla skall ge dem den chans de förtjänar, men hoppas kan man.

Read Full Post »

Postmortem

Posted in Engelskspråkigt, Seriealbum, tagged , on 3 augusti, 2019| Leave a Comment »

Så, nu är det första året med gudarna i The wicked+the divine över, och efter slutet på förra så måste de i Imperial phase part 1 fråga sig: vad nu? Vad göra när Ananke inte längre dominerar deras liv? Med tanke på hur olika de är, så är det lätt att förstå att det inte finns något enkelt svar, inte ens när det mörker Ananke varnade dem för visade sig vara högst verkligt. Urdr vill veta vad Ananke höll på med, Baal försöker hålla de andra i styr, Wodan är som vanligt ett evasivt rövhål (som Persephone skrämmer skiten ur), Sekhmet är hennes vanliga hedonistiska jag.

Vi får se mer av Amaterasu, som tillsammans med Baal verkar vara de som kan hålla mörkret borta, och Minerva (äntligen), medan underjordens gudar mestadels håller sig undan. Och sedan verkar den där imperiefasan börja: gudarna verkar inte längre nöja sig med vara bildliga gudar som dyrkas på konserter, utan även vilja bygga tempel och bli mer och mer hedonistiska.

Första delen låtsas vara en månadstidning med intervjuer med några av gudarna, (inklusive Lucifer), och en förvirrande del färgkodar rutorna efter hur de skall läsas, vilket är ett snyggt men misslyckat experiment. Hela boken känns tyvärr lite som att luften gått ur historien, och att den försöker pumpa ny luft i den. Det verkar kunna gå, men riktigt hur bra får vi se i kommande delar.

Read Full Post »

Trubbel

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 12 maj, 2019| Leave a Comment »

Fjärde delen av The wicked + the divine, Rising Action, börjar i högt tempo och gasar sedan vidare. Det är den klart mest aktionfyllda delen hittills, samtidigt som vi får reda på vad som egentligen, egentligen hände där i slutet på del 2.

Laura, Persephone, är tillbaka, ställer sig på scen, och, ja, hon är en av gudarna. Och de övriga märker, och kommer, ledda av Ananke som vill ha henne död till varje pris. Efter det: kaos och strid. Persephone, Baphomet, Morrigan och Dionysos mot Wodan, Baal och Sekhmet (Minerva är den de slåss över, Amaterasu är för snäll för att slåss, nornorna skiter i allt sånt). Det blir jättelik mecha som skjuter laser ur bröstvårtorna, blixtar, vansinniga backanter, valkyrior, tentakler, järnrör och massor av korpar.

Och, såklart, den där förklaringen. Det märkliga med seriemediet är ju att man tolkar det som en slags film: man fyller i det som händer mellan rutorna och ser det som kontinuerligt. För den som vet vad den håller på med finns det därmed utrymme att smyga in en snabb räddning, ett snabbt byte av kroppar, och bang: en person som såg ut som en mördare visade sig inte vara det, ett offer visade sig vara ett annat, och någon man trodde var död ligger egentligen och gråter i underjorden och käkar granatäpplekärnor.

Fortsatt snyggt, fortsatt smart, fortsatt intressant.

 

Read Full Post »

Bråk

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 17 januari, 2019| Leave a Comment »

I tredje delen av The wicked + the divine, Commerical suicide, börjar vi kanske äntligen få en känsla för vad det hela kommer gå ut på: idén med gudar återfödda som popstjärnor är kul i sig själv, men det är inte en historia. Nu vet vi dock mer om vem Ananke är och lite av vad hon tydligen vill ska hända, och med tanke på att hon tycks vara den ende som lever genom århundradena och har överblick borde detta innebära att vi kommit närmare en berättelse.

Hennes plan verkar också gå som den skall: Baal attackerar och fångar in Morrigan, vi får se Tara för första gången (hon hatar att vara gud, och hur det gjort det ännu svårare för folk att se hennes person och inte bara hennes utseende), och vi får inblickar i vilka Wodan, Amaterasu, Baphomet och Morrigan samt Sakhmet är (vad vi redan visste, eller anade: jättelik rövhatt, snäll och välmenande, nihilistiska gothar samt hedonist. Nu dock med detaljer).

Eftersom ordinarie tecknare Jamie McKelvie tydligen var upptagen med annat har fyra av de fem delarna tecknats av olika gäster, med varierande stilar: de flesta skulle var för sig kunna ersätta McKelvie utan att det verkade alltför underligt, förutom Brandon Graham som gjort den sista delen: hans stil är betydligt mindre utarbetad och mindre konsekvent i former. För en del står McKelvie som artist, men det innebär egentligen främst att han tagit sitt tidigare arbete och omarbetat det, bytt ut bakgrunder och lagt på artefakter och sedan har det försett med ny dialog.

Fortfarande är det en serie som ofta satsar lite mer på stil än att berätta så tydligt som möjligt. I avsnittet om Tara, den av gudarna som verkar ha fått än mer än de andra – de är, förutom Woden, unga och vackra, medan hon är otroligt snygg – får man se lite mörker som verkar ha koppling till en riktig verklighet med näthat och att tvingas bli något man inte vill vara, men annars känns de flesta konflikterna antingen helt kopplade till konceptet, eller ganska meningslösa. Nåväl, nu närmar vi oss som sagt pudelns kärna, så det finns god chans till att förvirringen lättar. I alla fall lite.

Read Full Post »

Det svåra andra

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 18 december, 2018| Leave a Comment »

Mycket av hu berättelsen i andra delen av The wicked + the divine, Fandemonium, skulle arta sig kunde man räkna ut på förhand: vi har ju nu någorlunda etablerat tema och genre, dags att fördjupa och förklara, kanske sväva iväg på någon tangent. Men först: följderna av Lucifers död i slutet av förra volymen. Laura mår inte bra, går i terapi och spyr, samtidigt som hon fortfarande går på spelningar med gudar: bland annat nyväckte Dionysos, som självklart spelar rejvmusik och får lyssnarna att känna som vore de på psykofarmaka.

Handlingen först framåt, men på ett spår som tidigare inte fått så mycket uppmärksamhet: vilka var de två män som såg började skjuta på Lucifer och fick henne att döda dem, så att hon till slut hamnade i finkan? Det spåret ger en hel del insyn i mytologin, bland annat när Ananke berättar om gudarnas förhistoria, hur länge de återfötts och vad de är till för nytta egentligen. Vi får också se mer av Wotan, Baphomet och Minerva, som tidigare bara skymtat förbi, och dessutom träffa Inanna, som tydligen leder orgier och försöker efterapa Princes garderob. Mest utrymme av gudarna får Baphomet, en ung man med charm, osäkerhet och mer mörker än som är bra för honom och hans omgivning.

Åter är det snyggt, rent tecknat, i en serieform som ibland får ta ovanliga uttryck (bland annat på ovan nämnda rejv), och med vändningar som får en att undra exakt vad som sagts hittills som går att lita på. Nästa del motses med förväntan.

Read Full Post »

Människans skugga

Posted in Engelskspråkigt, Fantastik, Seriealbum, tagged , on 6 augusti, 2018| Leave a Comment »

Det finns mängder av näraliggande referenser att ta till för att beskriva första samlingsvolymen av The wicked + the divine, The Faust act. Mest uppenbar är naturligtvis Rolling Stones: om någon berättar en historia om hur olika gudar var nittionde år återföds i tonåringars kroppar, den här gången valt att uppträda som popstjärnor och den av gudarna som tar störst plats är mörkrets furste, så ger det sig nästan själv.

Förstår ni vart jag vill komma? Vi tar det från ett annat håll, det håll man som läsare kommer in i berättelsen på, via Laura, 16 år, inte en gud, men som springer på konserter och står där de ålar och vrålar. När hon med falskleg smitit in på spelning med Amaterasu och svimmat under spelningen vaknar hon efteråt upp på golvet, med Lucifer sittande bredvid. Snart har hon mött även Amaterasu och Sakhmet, en jobbig reporter, och blivit beskjuten med kulor av vad som verkar vara kristna fundamentalister. Lucifer gör något dumt, och snart framkommer det att någon vill sätta åt Djävulen, och Laura och en jobbig reporter måste reda ut vem.

Snart får vi reda på mer om gudarna: de är alla olika glada åt att få leva på världen, ty deras gudomlighet har ett pris: inom två år kommer de alla dö. De tror sig därmed knappast leva i glädje, men de försöker: de vill inte styra människor, inte utföra några uppenbara mirakel. De vill möjligen inspirera, och sedan få chansen att än en gång komma tillbaka (men allt sådant är ännu lite oklart).

Snyggt, smart, inte på långa vägar slut: senare album kommer införskaffas.

Read Full Post »