Alright, jag vet: halva poängen med Marvels superhjältar i allmänhet, och Ms Marvel i synnerhet, är att de skall finna den där balansen mellan livet med och livet utan mantel och mask. Det är begripligt, och ett av sätten att fortsätta berätta superhjälte-historier som inte bara blir högoktanig »Veckans brott«. Men i det sjätte albumet, Civil war II, känns det ändå lite som att det hela fått gå lite väl långt. Man förstår verkligen att Kamalas civila vänner reagerar som de gör, för hon gör samma prioritering som sist: mask framför privatliv.
Förutom ett trevligt inledande avsnitt, med en vetenskapstävling mellan tre delstater som Kamala och Bruno behöver vinna för att få stipendium och kunna studera vidare (hur i grunden dumt detta är kommenteras), men där även Miles Morales (den nya Spindelmannen) deltar, så är huvudhistorien återigen allvarlig och egentligen inte vad Ms Marvel från början verkade menad att hantera. Som namnet antyder är det fråga om en ny stor historia som blandar olika delar av Marvels universum och får dem att bråka, den här gången över en ung man som tydligen kan förutse att någon är på väg att begå ett brott. Kamala utses av kapten Marvel att leda försöksverksamhet i New Jersey, tillsammans med några unga vuxna som man undrar vad tusan de har med så allvarliga saker att göra. Hela grejen doftar rätt mycket idioti, och även om den i stort kan sägas vara någorlunda välpassad till vad Kamala behöver lära sig, så är detaljerna ofta fel.
Eftersom Kamalas stora svaghet snarare är oförmåga att prioritera än problem att förstå moraliska resonemang, och hon dessutom tidigare snarare varit för att ge folk hopp än att straffa, så inser hon snart att det hela är en dum idé – även om det krävs att flera personer i hennes närhet drabbas innan det sjunker in riktigt att hennes idol faktiskt kan ha fel. Slutresultatet är en röra, och en som blir svår att reparera.
Som avslutning åker Kamala därför till Karachi för att träffa sin familj och hitta sig själv jada jada. Förutom fler bilder av den andra värld hon kommer från (de tidigare delarna hade alla inletts av korta vinjetter ur hennes mormorsmors och mors liv) och ett möte med en lokal förmåga, allt trevligt och mindre ångestfullt än tidigare, så blir naturligtvis slutresultatet att det inte är en fråga om var, utan hur: känner man sig inte hel så är det inte ett nygammalt land man behöver, utan att nytt förhållningssätt.
Man kan hoppas på att framtiden blir lite enklare att bära. För Kamalas skull, och serien, som gärna får ha fler kanadensiska tanks, men kanske inte riktigt lika många preventiva fängelser och dramatiska sjukhusscener.
