De är luriga, britterna: när man tror man har någorlunda grepp på dem snor de runt och så står man där med endast luft i näven. Ta H.E. Bates The darling buds of May; inte fasen kunde man tro att denna lilla historia utan skönjbar syftning mer än att följa en familj fri från hämningar under några försommardagar skulle ha potential att bli en storsäljare, med fyra uppföljare och en tv-serie (30 år efter boken), som dessutom blev Catherine Zeta-Jones genombrott.
Ty det är svårt att se riktigt vart boken vill: det är knappast parodi, trots att den börjar med att den stele Cedric Charlton, tjänsteman på skatteverket, kommer för att försöka få far Larkin att deklarera, vilket denne i det längsta undviker. Familjen Larkin läses kanske idag som en satir över kapitalistisk hedonism, med storkonsumtion av tv-apparater, bilar, mat och dryck som njutningsmedel: men när boken skrevs i slutet på 50-talet detta snarare utopi. Verkligheten för de som tidigare haft lite pengar – inga våldsamma mängder, utan tillräckligt för att de skulle ses som medelklass – var ju snarast den som flera bifigurer hamnat i: dekis, inga pengar till tjänstefolk och förfallande hem. Tjänstefolk har förvisso inte Larkins heller, men mor i huset är kapabel kocka, och de sex ungarna verkar väluppfostrade, dock inte mer än rimligt, så det ordnar sig ändå ganska bra.
Kanske grundades bokens framgångar i just denna flykt till en verklighet där man inte bara kan överleva på skrothandel, jordgubbsplockning och skatteflykt (dock inte avancerad sådan), utan även må gott: äta stora frukostar, dricka cocktails och hålla sig med ponny. Skulle äldsta dottern Mariette, en ung skönhet, visa sig gravid så är det inte så farligt, alltid löser det sig på något sätt. Får man besök slaktar man bara en extra gås. Kan man spela grannen ett oskyldigt spratt gör man det.
Låter detta bekant? Finns det möjligen en geografiskt mer närliggande familj med liknande filosofi? Jo, visst tusan: flytta Larkins till Mumindalen och de skulle knappast stå ut – möjligen genom att de saknar de svartare dragen, och deras livsglädje är aningen mer köttslig. Lika intressanta som Mumintrollet och vänner är de dock knappast, och även om det inte är någon direkt dålig bok funderar man fortfarande på varför just detta blev ett mindre fenomen.
