Clas Lijvins Spader Dame är en förtjusande liten bok. Inte för handlingens skull, den sorteras snarast under melodramen med sin fattiga student Schenander, hans älskade Marie och de intrigerande släktingarna som håller dem isär så att hon till slut gifter sig med den tjusige men samvetslöse adlige officeren Leyonbraak. Nej, det är prosan som är något alldeles eget: formligen en dokumentroman, med brev skrivna av sagde Schenander till en drunknad man och sedan några rättsprotokoll, så uppvisar den en egendomlig lyrik parad med underliga associationer och ett sällan skådat världsförakt.
Kort sagt, det hela är en produkt av romantiken, en riktning som i Sverige annars på litteraturens område, undantaget Almqvist, helt domineras av poesin. Det är dock en tämligen jordnära romantik: språket må vara högstämt, men det som hindrar kärleken är låga intriger, länsmän och hiskeliga fastrar, och Schenander hamnar inte på de saligas ängder, utan på Danviken. Innan dess har han munhuggts med Leonbraak på ett sätt som snarast påminner om Shakespeare, han har flytt ut i vätan, varit skolmästare och spelat bort sin egen skjorta. Han har också, till slut, hamnat i en liten rättsskandal innan han förpassas till dårhuset och en sista melodram möter läsaren. En mycket egendomlig, men sympatisk, herre.
Lämna ett svar