OK, så saker ser rätt bra ut för Kamala Khan i MS. Marvel 8, Mecca: det tramsiga datorviruset är borta, hon skall bli faster, och det är snart dags att fira slutet på hajj. Dags då för nästa katastrof: några gamla ovänner har slagit sig samman, tar makten i New Jersey, och försöker vända folket mot henne. Eftersom »folket« egentligen inte behöver vara speciellt många, bara beredda att samlas och skrika högt nog att alla andras röster dränks, blir det lätt att få henne att börja ifrågasätta sig själv. När de som vänder sig mot henne också väljer att gå på diverse människor och andra med superkrafter, så blir parallellerna till mindre trevliga politiska krafter än mer uppenbara.
Tack och lov så finns det dock även andra delar av samhället som också är beredda att samlas och stå upp för sådant som rättsstaten, den enskildes frihet och liknande, så i slutändan kanske det inte spelar så stor roll att Ms. Marvels mest irriterande fiende har fått en ny allierad som har förmågan att slå ut henne med ström. I alla fall inte jämfört med att de också börjar få henne att tvivla på sig själv: är det möjligen så att superhjältar drar åt sig superskurkar?
I samlingens andra halva är problemet mindre komplicerat: ett tåg som skenar. I fyrtio km i timmen, och med en nödbroms som ingen vettig människa kan tro existerar i sinnevärlden (och tydligen med vagnar som är trehundra meter långa). Borde vara en baggis, speciellt som hon får hjälp av superhjälten hon träffade när hon besökte Karachi, som nu plötsligt dyker upp i Jersey City. Nya superhjältar är nyheter, gamla är det inte, och så sätter tvivlet in igen: behöver New Jersey verkligen Ms Marvel? Kamala söker svaret, läsaren vet redan.
