Efter att tidigare ha samlat diverse mestadels bortglömda superhjältar och -skurkar har Jon Morris i The league of regrettable sidekicks kommit till underhuggarna, medhjälparna och husdjuren som i alla fall försökt hjälpa dem: från den minst sagt vidsträckta familjen hjältar som förvandlas av ordet Shazam till T-force, en grupp ungdomar som hjälptes av och hjälpte Mr T.
Även om det finns en hel del minst sagt bisarra skapelser även här (Fatman, som klätt sig i en lampskärm och gardin och slåss med en kvast och vattenpistol fylld av bläck går utanpå det mesta), så tycks snarast de överlag vara aningen nedtonade även i underlighet: även om två barbarer som kallas hunnen och goten kan tyckas vara nog så konstiga (och historiskt tveksamma att sätta i samma lag), så är det inte mycket jämfört med deras överhuggare: en modern Morgana le Faye som är i USA och försöker sabotera krigsproduktionen för nazisternas räkning, och inte ens en sjöstjärna med svans som metamorferar till en gasjätte är väl egentligen konstigare än en intergalaktisk samling hjältar som får krafter baserade på färgen grön från underliga ringar.
I många fall verkar det faktiskt inte vara så mycket fråga om att skriva om faktiska hantlangare som underliga, tämligen självständiga skapelser, som utomjordingarna Edam och Gouda som Järnmannen fick kämpa emot, eller Little Dot, där denna unga flickas radda av underliga onklar och tanter får hjälp av henne, men där de byts ut från gång till gång och bara sällan återkommer.
Påfallande ofta är ju faktiskt medhjälparna snarast en variant av huvudhjälten (ofta i miniatyr), eller ett djur med samma förmåga: Stålmannen är förvisso värst, men långt ifrån ensam, som Silver Streak och hans falk visar på, eller Airmale och Stampy (nej, de sponsrades inte av postverket). Av djuren är Rex, ledarhunden, klart mest intressant, då det är han som är den klart mest anmärkningsvärde, medan den cirkusdirektör han bistår framstår som mer ordinär. Bland människornas kan noteras att Thunderbolts tjänare Tabu enbart kunde varit föga mer än ännu en betjänt som hjälper sin stundom maskprydde arbetsgivare, men han var den drivande i samarbetet, medan synlige hjälten var mer tveksam till hela idén.
Som tidigare delar i serien är det här snarast en provkarta på underligheter än ett försök till djupare analys. Det är dock underhållande och någon gång tänkvärt: även om mycket skattade åt undergången så berodde det knappast alltid på att det var sämre än det som blev kvar.
