Andra delen av Dick Harrisons Englands historia, täckande 1600-idag är aningen mindre andfådd än den första: det är en kortare distans som skall täckas, även om närheten till nutiden gör att även det som måste täckas blir mer. Vill man karaktärisera perioden är det tämligen enkelt: det är de år då Storbritannien skapades, utvidgades till ett imperium, och sedan sönderföll. Just nu tycks den politiska cirkusen ha varvat ner, men annars har det senaste året varit ytterligare ett exempel på hur landet är inne i en längre nedgångsperiod. Tack och lov då att den världsordning som det i mångt och mycket var med att skapa och upprätthålla faktiskt är någorlunda förlåtande.
Om England som den moderna världens ursprung går det att säga mycket, men Harrison gör det sällan rakt ut: det är alltför mycket annat, främst politik och hastigt förbiilande författare, som skall hinnas med. När han någon gång stannar upp för att diskutera något, som huruvida upplysningstiden bör ses som en engelsk snarare än fransk produkt, så börjar man som läsare nästan undra vad som pågår.
Även om det är svårt att peka på något som helt missats så finns också fortsatt känslan av en viss flåsighet. Även om man kanske inte kan vänta sig att kapitlet om världskrigen skall bli så väldans djupa så känns det ändå som man får mer av allmänna översikter över krigsförloppen än studier av britternas insatser och inställningar.
Englands historia är vad de är: översiktsverk syftade att ge allmän orientering. Som sådana är de tämligen ordinära; det finns en del fläckar, inga speciellt lysande partier, och om de är rätt tunna så är virket ändå i huvudsak gediget.
