Titeln till Birgit Sawyers Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien har den uppenbara fördelen att den meddelar tämligen exakt vad skriften handlar om (vill man vara mer exakt kanske det borde varit ”tidigmedeltida”, men det är en petitess).
Läsaren får sig först en genomgång av vilka källor som finns tillgängliga, och vilka problem som finns förknippade med dem, samt vad de trots allt kan användas till: bara genom statistik över de namn som förekommer på runstenar kan det t.ex. visas att kvinnor verkar haft en mer framträdande roll vid arvsprocesser i Svealand än övriga Norden. De följande två kapitlen handlar sedan vidare om familj och arv, varvid bland annat en bredsidesattack anlägges mot de fortfarande då och då uppdykande teorierna om ett förhistoriskt »ättesamhälle«, med ätter som juridiska entiteter (Sawyer anser snarare att moderna familjer var den viktigaste enheten, där det t.ex. fanns möjlighet att låta arv vara oskiftat, och att sedan släktskap räknats på liknande sätt som idag). Sawyer behandlar också det kyrkliga inflytandet, där främst synen på äktenskapet som något där samtycke är såväl nödvändigt som tillräckligt tas upp (en märklighet i dessa sammanhang är att det främst är hur en sådan ändring påverkar de unga kvinnornas status som ifrågasätts, trots att unga män kunde gås nästan lika hårt över huvudet).
Andra delen tar upp skillnader mellan berättelser och verklighet: i vilken mån olika sagor kan användas som källa, hur de bör användas i så fall, och vad nämnda skillnader kan tänkas bero på. Det finns t.ex. tecken på att befolkningen hölls stabil genom att främst flickebarn »sattes ut« och indirekt mördades. Kristna skribenters attityder gås igenom, och det framgår att kristendomens inflytande påverkade kvinnornas ställning på många olika sätt: vissa fick det klart bättre, andra troligen en sämre, vilket också påskyndades genom den långa professionaliseringsprocessen (den utvecklingen skulle inte vändas förrän för cirka 100 år sedan, när kvinnor också fick möjlighet att tillägna sig sådan formell lärdom).
Det är en lärd text, inte skriven med lättlästhet som mål och, dessutom behäftad med vad som förefaller vara en och annan norvagism. Den är dock för den sakens skull inte särdeles tung, och även om den aldrig blir direkt roande så kan den läsas med god behållning.
