Så låt oss börja med elefanten i rummet: det kvinnoförakt som genomsyrar Ian Flemings Casino Royale, debuten för vad som skulle bli världens mest kände hemlige agent. Detta förakt är centrerat kring den enda kvinna som har en något mer framträdande roll, Vesper Lynd, utsänd av högkvarteret att hjälpa Bond när denne skall spräcka Le Chiffre, kommunistisk fackpamp med smutsiga affärer som behöver vinna tillbaka femtio miljoner francs han försnillat ur fackkassan för att köpa ett bordellimperium, precis innan sådana förbjöds. Kvinnorföraktet opererar på två plan, dels i att Bond själv har fördomar mot att arbeta med kvinnor och har en del minst sagt obehagliga tankar, dels i att dessa i historien visar sig berättigade.
Film-Bond var väl aldrig någon större förkämpe för kvinnors rättigheter, och knappast något föredöme, men jag hade likafullt inte förväntat mig att författaren när han beskriver hur Bond tänker på Lynd skulle skriva att varje akt skulle ha »the sweet tang of rape«. Speciellt inte som Bond några sidor senare, bland annat just därför, bestämmer sig för att fria. Blääh.
Historien är annars rättfram, mindre spektakulär än vad Bond i filmerna. Han har inga specialprylar (däremot skurkarna), han äter och dricker visserligen gott, men visar väldigt få tecken på sin våldskapacitet, eller ens någon spektakulär förmåga förutom den att gömma något viktigt. Han spelar baccarat med Le Chiffre, klarar sig genom tortyr med en del tur och hamnar sedan som konvalescent på franska landsbygden. Utöver att ge lite färg och glamour åt läsare i ett glåmigt postkrigs-England så är det svårt att se några speciella kvaliteter här, än mindre att det skulle vara starten på en karriär som fortsätter än idag.
Aldrig trodde jag att jag skulle försvara James Bond! Men jämfört med de flesta machomän i alla dessa actionfilmer som överflödar vårt samhälle, så är Bond mänsklig och kultiverad enligt den givna föreställningsramen. Han uppskattar livets goda, inte tortyr, dödande och förnedring. Dessa moderna motsvarigheter till de isländska sagorna ger uttryck för vissa av vår tids drömmar och ideal. Jag skulle kunna tänka mig att Fleming betraktade sina skapelser som en satir över det moderna samhället. Det kan inte vara en tillfällighet att de väckt ett sådant gensvar. Inte heller att de filmer som inte har en flemingbok att stödja sig på har manuskript som skrivits av några av Englands främsta författare. Detta är inte rätt plats att förvänta sig kvinno- eller fredsrörelsens värderingar: Då måste man gå till rikstidningarnas kultursidor. Men för att hitta dem i böcker, filmer och ute i samhället krävs tålmodigt sökande!
Man behöver inte vara uttalad feminist för att tycka åsikten att en antydan av våldtäkt är upphetsande snarast är motsatsen till kultiverad mänsklighet. Att Bond även tidigare ogillat tanken på att tvingas arbeta ihop med en kvinna, och att hans fördomar sedan visat sig välgrundade, hade gått att ha överseende med, men just det stycket placerar honom bortom det mesta.