Vers är bland det svåraste jag försöker skriva om, speciellt samlingar: hur sammanfattar man hundratals korta verk, som kan sammanfatta ett helt skrivande liv? Är samlingen på annat språk är det än svårare: det får en verkligen att känna att det alltid finns mer att lära, nyanser man missar. Så även med W.H. Audens Selected poems, som trots ett ofta ganska rakt tilltal och vers som ibland verkar strunta i naturlig rytm, ändå ibland är svårläst, inte bara på grund av att han ibland tycks ha suttit med ordböcker och förtjust plockat upp dialekt och arkaism.
Det finns ett förord, som ger en komprimerad bild av liv och litterär utveckling, och ett fåtal noter, som förklarar de mest obskyra orden och hänvisningarna, de man inte kan komma vidare utan. Oftafår dock läsaren själv plocka upp allusioner bäst den kan (vanligen är de inte nödvändiga för förståelse). Auden tycks ha börjat som vänsterpoet, men efter några år brutit upp, flyttat till USA och orienterat sig mer och mer mot kyrkan: en ganska lågmäld och nostalgisk religiositet, som fortsatt ställer honom på flyktingars och oskyldigas sida.
Han är stundom rolig, stundom krass, riktigt svårtillgänglig endast i allra första ungdomen: inte ens när han ger rollerna i Stormen chansen att tala igen och låter Caliban lägga ut orden över tjugo sidors mycket retorisk prosa blir det lika svårföljt som vissa andra poeters alster. Senare tar han också igen vad skada han nu å ha gjort med diktcykler över dagens timmar, dikter om njutningen i att sitta på dass, eller indignationen av att behöva visiteras på en flygplats: den sene Auden tycks mindre hämmad, och därmed mer intressant.
Lämna ett svar