Låt det sägas från början: Philip K. Dicks Do androids dream of electric sheep? är ett fall där filmatiseringen lyckats både gå i en egen riktning och förbli lika intressant som originalet. Även här springer Rick Deckard runt i ett framtida (nåja: nittiotalet var långt i framtiden när den skrevs) Los Angeles och »pensionerar« androider (som dock inte kallas replikanter), och det har också nyligen kommit fram en grupp med en avancerad ny hjärna, som gömmer sig efter att ha dödat för att kunna flyt till jorden.
Dicks framtid är dock betydligt mindre neon-dränkt och regnig. Världen är nästan täckt av nukleärt damm, djur är sällsynta och dyra statussymboler (vissa, som Deckard, kan bara hålla sig med fejkvarianter). De flesta har flytt till kolonier på Mars. Deckard är normalt andre prisjägare vid polisen, men den förste har skadats svårt av den senaste gruppen, så nu får han chansen.
Som ofta med science fiction är vad som inte förutsägs intressant: Dicks framtid är ett femtital plus radioaktivitet, rymdraketer och flygande bilar: kvinnor är hemmafruar eller sekreterare, allt görs på papper, USA och Sovjet dominerar världen. Datorer verkar enbart användas för androidhjärnor, miniatyrisering verkar inte skett. Ur den synvinkeln var det Blade Runner gjorde mest ett lager snygg fernissa.
Det som kunde blivit verkligt spännande är dock idén om vad som är äkta: androider är nästan mänskliga, men saknar empati. Allt annat finns där nästan, men inte empatin. Därmed inte heller förmåga att agera utifrån annat än självintresse. Känslor kan induceras i människor via apparater. Djur kan vara äkta eller lika bra fejk. En religiös kult visar sig möjligen vara fusk, men ger ändå användbar vägledning. Då är frågan: är det så att boken inte når riktigt ända fram, inte vågar helt lösa upp gränsen mellan android och människa, eller är det den försöker säga att oavsett hur mycket vi fuskar med allt annat så måste empati vara äkta om andra känslor skall ha ett värde?
