Som Neil Gaiman noterar i efterordet till Alfred Besters The stars my destination (även publicerad som Tiger! Tiger!) så är detta något så udda som cyberpunk publicerad 30 år för tidigt. Allt finns där, transhumanism, företag med tveksamma affärsmetoder, den råa omoralen, konspirationerna. Och så en redig dos av sådant som gör att man direkt ser att den är från femtitalet: ett exploaterat solsystem, företagsnamn som sedan länge gått i graven men som här framstår som nästan odödliga, raketer och massförstörelsevapen men nästintill ingen elektronik mindre än en portfölj. Plus lite allmän tro att den mänskliga hjärnan kan åstadkomma saker som telepati och teleportering.
Gully Foyle är en lägsta klassens besättningsman på ett transportskepp – ett skepp som drabbats av en katastrof, med honom som ende överlevande. Han överlever genom att plundra förråd, tills en dag ett annat skepp upptäcker honom, ser hans nödsignal … och fortsätter sin resa. Då väcks något i honom, han lyckas få igång skeppet, och hänger sig sedan ett enda mål: hämnd.
Den visar sig svår att nå, inte minst eftersom det skepp han färdades på också transporterade något så värdefullt att företagsledare, spioner, politiker och fixare alla gör allt de kan för att få tag på honom och få honom att tala. Historien går i hög fart, så hög att flera av personerna framstår lite som gåtor: man måste som läsare själv anstränga sig, för författaren verkar ha haft vissa saker så klara för sig själv att de inte behövt skrivas ut. Till en del verkar det vara kulturellt avstånd: Gully får tidigt ansiktet täckt av tatueringar, vilka alla verkar anse är fruktansvärt avskyvärda på ett sätt som framstår som lätt överdrivet i en tid van vid än mer extrema kroppssmyckningar.
Gully Foyle är ingen trevlig huvudperson: han har energi, och dominerar varje scen, men han är uppfylld av sin hämnd och bryr sig främst om hur han kan nå den; han våldtar, mördar och överger, han ljuger, hotar och sviker. Vissa av de personer han stöter på är värre, och i princip alla är moraliskt defekta, men det gör honom inte lättare att gilla, inte ens när han börjar lära sig den kontroll som kommer krävas om han vill nå sitt mål.
