Själva titeln till Ett drömspel antyder att detta inte är en helt normalt pjäs: det är snarast ett surrealt experiment långt innan surrealismen, en pjäs uppbyggd på drömlogik men med tydligt idéinnehåll. Som huvudpersonen Indras dotter själv säger: det är synd om människorna. Hon har hamnat på jorden, och springer in i olika människor: en officer som varje dag försöker passera en dörr till en älskad han aldrig sett, en advokat som dottern själv bestämmer sig för att gifta sig med, akademiker, arbetare, portvakterskor, älskande, oälskade, en poet: ingen är lycklig, och de som en kort tid verkar vara det bestämmer sig för att dränka sig för att lyckan ej skall passera.
Pessimism, ja, och underliga övergångar, men aldrig något osammanhängande: detta är en pjäs att hänga tolkningnar på likt en klädhängare (eller är det en kandelaber? eller ett träd?). Njutning, plikt, kärlek, familj: inget leder till lyckan. Poesin kan möjligen få en att skudda av sig stoftet, men det verkar vara något högst tillfälligt, och sedan är man åter i jämmerdalen. Vissa har det kanske mindre illa än andra, men även om de kolbärare som talar om revolution och att ta hämnd på de rika verkar ha det sämre än andra och var förtjänta av mer, så verkar ingen kunna prisas.
Lite av Strindbergs idéer om könens kamp och vetenskapens onytta finns här, men inget så att det helt tar över. Troligen det han skrivit med lite tydligare idéinnehåll som gör allra minst motstånd.
