Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘August Strindberg’

Att August Strindberg står som författare till den från Lindelöws bokförlag utkomna skriften Strindbergsfejden kan ifrågasättas: förvisso är det hans alster som upptar huvuddelen av sidorna, men detta är en tydlig redaktörsprodukt, där flera, ibland disparata, texter satts samman och omgetts med för- och efterord.

Man kan fråga sig vad nyttan med förfarandet egentligen är. Strindberg utgav själv en volym där han samlade de olika artiklar han producerade den där tiden kring år 1910 när han åstadkom den mest böljande kulturstrid som hittills fyllt svenska kultursidor, genom att angripa Karl XII, Svenska akademien, Heidenstam och Sven Hedin. Att som här göra ett förnyat urval, och sedan komplettera med klipp ur giftas (med någon slags grumlig motivering att ett av klippen var vad som ledde till tryckfrihetsåtalet 25 år tidigare), en del av Strindbergs poetiska alster samt till slut hans personliga korrespondens från sista levnadsåret ger ett ofokuserat intryck. Det inledande förordet är också svagt, i synnerhet som det i hög grad citerar senare innehåll, medan efterordet lyckas att återge debatten och de olika kontrahenterna klart och tydligt, om än något torrt.

Strindbergs polemik var som vanligt ilsken och ofta träffsäker, förutom när vreden fick honom att ta i för hårt: även då är den dock roande, som när han fullständigt sablar ner Heidenstams vakuösa poesi eller Akademiens prisande av salongsfähiga nollor (och då var ändå de värsta åren förbi).

Hur roande Strindbergs eld än må vara, så känns ändå denna samling som något underlig. Istället för diverse mer eller mindre ovidkommande material hade det troligen varit bättre att låta andra röster träda fram. Den monumentala utgåva med (nästan) samtligt som producerades under fejden som 1968 utgavs i två band behöver knappast upprepas, men en kondenserad utgåva, gärna med fotnnoter istället för parentetiska inlägg, hade varit betydligt mer givande än denna underliga samling.

Read Full Post »

Strindbergs Spöksonaten var ingen framgång vid premiären, och förblev efter de tolv första föreställningarna ospelad i över trettio år. Varför är inte svårt att inse: detta är ingen kompakt, psykologiskt stark men realistisk pjäs likt hans allra främsta, utan en expressionistisk, öppen, abstrakt historia.

En ung student träffar en gubbe, som säger sig vill göra honom en välgärning. Detta leder in dem till en middag där alla deltagare på något sätt har solkade relationer med varandra, i synnerhet gubben: en överste, en tokig dam som gömts i en garderob, en mörk dam, en olycklig flicka. Gubben säger sig vilja blåsa ut allt, men är nog mer ute efter att plåga gamla trätobröder.

De motstridiga viljorna, både mellan och inom personerna, och kampen, känns mycket strindbergska, liksom den ständiga oron inför otrohet och oäkta barn. Men någon uttalad misogyni finns inte, även om knappast kärleken står högt i kurs: någon lycka verkar inte stå att finna. Det är synd om människorna.

Read Full Post »

Sista delen av Strindbergs självbiografiska projekt, Författaren, har en titel som egentligen säger vad man behöver veta: här avhandlas nu den första delen av hans egentliga karriär, efter succén med Röda rummet och fram till att just den här boken kommer ut.

Det är förmodligen den tråkigaste delen. Strindbergs sätt att se världen i vänner och fiender, segrar och förluster, bakhåll och triumfer, är i sig ganska tröttande, men han ger sig också på att skriva ännu ett av sina politiska inlägg. Förutom att boken upptar Giftas och åtalet som kom som följd, så ger han sig även in och börjar hålla utläggningar om socialism, och speciellt sin beundran för visionerna om en återgång till lantliv i små samhällen, förtruten över att ingen vill tro att detta är framtiden.

Många nöjer sig att läsa endast Tjänstekvinnans son, och det är begripligt: ju vuxnare Johan blir, desto mer politik ger han sig på, och det är inte Strindbergs mest sympatiska sida.

Read Full Post »

Tredje delen i Strindbergs biografiprojekt, I röda rummet, närmar sig Johans genombrott, såväl på det professionella som det äktenskapliga planet: Johans roll som alter ego blir också allt tydligare, för där ungdomsåren knappast kunde kontrolleras av andra än de som råkade vara med, så hamnar vi här åtminstone i miljöer som senare skulle återkomma.

I det yttre händer inte mycket av direkt intresse för eftervärlden: han driver runt utan att hitta ett jobb han kan behålla, provar att starta branschtidning för försäkringsbolag, men kan inte smeka medhårs, vänder åter till teatern men ger nästan genast upp igen, lever på lån, är kort tid telegrafist, journalist. Till slut hamnar han på Kungliga biblioteket, och gör sig själv till sinolog. När boken stänger skall han precis introduceras i ett finare hem, där unga friherrinnan har skådespelarambitioner …

Det är inte en särskilt spännande historia: Strindberg känns mycket som han står och stampar, och även om han senare skulle få god nytta av alla miljöer Johan rör sig i så tycks han vid de tillfällena ha uttömt ämnena. Nu tas mycket tid istället av filosofi, gärna över kvinnligt och manligt, vilket gör att farten minskas än mer. Boken är ungefär hälften så lång som de båda tidigare, men känns lika lång.

Read Full Post »

Andra delen av Tjänstekvinnans son, Jäsningstiden, handlar om åren då August-Johan i alla fall formellt studerade vid Uppsala universitet, en vid tiden tämligen inskränkt institution där studenterna förväntades inte lära sig vissa saker utan bidra till professorernas uppehälle. I efterhand var nog situationen inte fullt lika dålig som Strindberg vill göra gällande – en av de yngre professorerna var trots allt Anders Ångström – men i stort tycks kritiken om att det viktiga var att synas på föreläsningar och hålla med examinator, inte att kunna något, ha ägt riktighet.

Strindberg framstår som en mycket typisk yngling, fylld av självförtroende och tvivel, provandes olika karriärer men oförmågen att bestämma sig: han byter från lärare till läkare, skådespelare, författare. Han försöker sig på flickor, men lyckas inget vidare. Han ömsom lämnar och återkommer till Uppsala. Han skriver tentor och får betyg lägre än han hoppats på. Han råkar ut för äldre män med intresse för pojkar.

Viktigast för eftervärlden är väl kanske de första litterära försöken, med dramer och poesi. Han får blandad kritik, men också vissa medel. Han ingår i litterärt sällskap, som tycks bli ett av de där lätt studentikosa försöken som inte leder någon vart. Insprängd i berättelsen finns en del yttranden om teater och samtida kulturdebatt, idag mindre intressanta ting.

Den unge man som till slut lämnar universitet bakom sig har trots allt fått med sig en del bagage: förakt för lärdomsinstitutionerna, sina första mer allvarliga politiska upplevelser, en diskussionslusta som en smidigare man skulle tyglat, en begynnande karriär som författare. Långt ifrån nog att leva på, men pekande mot vad som komma skulle.

Read Full Post »

Strindbergs böcker är i allmänhet farliga, åtminstone för hans biografer. Detta gäller speciellt för Tjänstekvinnans son, en uppväxtskildring vars sanningsenlighet i mycket kan diskuteras (att gossen, vars liv i denna del skildras från födsel till studentexamen, givits namnet Johan borde vara varning nog).

Johan föds i ett äktenskap som ingåtts först efter att hans äldre bröder fötts, hemmet sägs vara fattigt men i så fall är det en högst relativ fattigdom, och snart finns åter pengar. Modern är tjänstekvinna som upphöjts, fadern högre medelklass. Ståndsriksdagen sjunger på sista versen, uppfostran är stundom hård, och när modern dör och han får styvmor så blir familjelivet outhärdligt.

Johan är den med klarast läshuvud, och drar sig tillbaka från andra: överaktiv empatiförmåga gör att han lätt skäms å andras vägar. Han går igenom en period som frälst, kommer ut som ateist. Han går i skolan med såväl arbetare som aristokrater, är en sommar informator.

Strindberg går i strid mot mycket, och målen är om inte aktuella idag så fullt legitima: främst det sexuella hyckleriet och skräcken för all könsdrift (styckena om den hemska skriften om onanins faror är klassiska). Den senare misogynin finns här främst som spår: visst släktskap kan spåras med dagens tydligaste yttringar i den vägen.

Som vanligt är språket en av de stora behållningarna. En biografi kan också i hög grad förlåtas för att inte ha en klar intrig; Johans infall, övertygelser och utveckling övertygar genom språket, och även om man nog anar att utfallen mot familjens kvävande stämning nog inte alltid är helt sanningsenliga så finns likväl mycket av det som verkar psykologiskt riktigt.

Read Full Post »

Sällan har jag saknat en riktigt knappologisk kommentator som när jag läste en totalt okommenterad utgåva av Strindbergs Svarta fanor: vissa av de endast lätt maskerade personerna går enkelt att identifiera – att Hanna Paj är Ellen Key är välkänt, att Falkenström Strindberg själv är ganska enkelt att lista ut för den som läst annat av honom, och att den usle Zachris är den annars på magasinen dammande Gustaf af Geijerstam kan man kanske förstå –, men att den där tidningen som hängs ut som lögnens högborg är DN är inte det, och huvuddelen av persongalleriet är helt glömt.

Svarta fanor är ett generalangrepp på delar av den svenska kultureliten vid förra seklets början: folk intrigerar, hatar, förtalar, besvärar och förpestar varandras liv. Alla är offer, de flesta förövare; Zachris och hans hustru Jenny det i extra hög grad. Mellan lustmorden plockar Strindberg fram ett par käpphästar: kvinnosaken, alkemin, religionen.

Litterärt ligger värdet främst i formuleringar och scener: inledningens middagsbjudning där alla avskyr varandra och baktalar varandra så fort tillfälle ger är lovande infam, men inte många av de som förtalas återses, och det är inte lätt att se att vissa av dem kommer vara viktigare än andra när handlingen fortskrider. Intriger kan Strindberg inte riktigt klara, vilket syns främst när han skall förklara hur han – förlåt, Falkenström – förlorar omvårdnaden när hustrun lämnat och flyttat ihop med en annan kvinna.

Strindbergs åsikter har inte åldrats vackert.

Allt detta gör att satiren är bäst när den riktar in sig på enskilda, inte kvinnor i allmänhet, eller vetenskapen, eller andra mer abstrakta ämnen. Elakheterna mot Zachris tycks aldrig vilja upphöra, men om de är träffsäkra eller ej går inte att avgöra. Möjligen grämer detta Strindberg mer än något annat: om han likt vissa av hans gestalter haft vett att bara ignorera skulle Geijerstam idag bara varit en episod i Strindbergs biografi. Nu har han istället blivit litteratur. Kanske inte stor sådan, men litteratur likfullt.

Read Full Post »

Själva titeln till Ett drömspel antyder att detta inte är en helt normalt pjäs: det är snarast ett surrealt experiment långt innan surrealismen, en pjäs uppbyggd på drömlogik men med tydligt idéinnehåll. Som huvudpersonen Indras dotter själv säger: det är synd om människorna. Hon har hamnat på jorden, och springer in i olika människor: en officer som varje dag försöker passera en dörr till en älskad han aldrig sett, en advokat som dottern själv bestämmer sig för att gifta sig med, akademiker, arbetare, portvakterskor, älskande, oälskade, en poet: ingen är lycklig, och de som en kort tid verkar vara det bestämmer sig för att dränka sig för att lyckan ej skall passera.

Pessimism, ja, och underliga övergångar, men aldrig något osammanhängande: detta är en pjäs att hänga tolkningnar på likt en klädhängare (eller är det en kandelaber? eller ett träd?). Njutning, plikt, kärlek, familj: inget leder till lyckan. Poesin kan möjligen få en att skudda av sig stoftet, men det verkar vara något högst tillfälligt, och sedan är man åter i jämmerdalen. Vissa har det kanske mindre illa än andra, men även om de kolbärare som talar om revolution och att ta hämnd på de rika verkar ha det sämre än andra och var förtjänta av mer, så verkar ingen kunna prisas.

Lite av Strindbergs idéer om könens kamp och vetenskapens onytta finns här, men inget så att det helt tar över. Troligen det han skrivit med lite tydligare idéinnehåll som gör allra minst motstånd.

Read Full Post »

Det mest lyckade med Strindbergs Götiska rummen är nästan namnet: Berns salonger kastade vid tillfälle ut det gamla, röda rummet, och inredde istället två »götiska« rum att umgås i; i inledningsscenen hålls också en fest däri där ett par av gestalterna från genombrottsromanen deltar.

Huvudpersoner är sedan också doktor Borg (som jag inte mindes från Röda rummet, men jag minns överlag inte så mycket därifrån), dennes bror, brorson och brorsdotter.Inte för att det spelar så mycket roll i sig: i stort framstår de flesta männen och alla kvinnor som tämligen  likartade. Även om Strindberg återigen slår vilt omkring sig, även mot en del samhällsinstitutioner och uppburna män, så ägnas mycket energi åt de sedvanliga utfallen mot den nya kvinnan, som (enligt Strindberg) emaskulerat vad hon kommit åt och satt sitt sig själv som oförståndig härskare. Den som läst annat av Strindberg känner igen argumenten.

Det finns förvisso en  och annan poäng i läsningen: det som slår en mest är väl hur intet är nytt under solen. När Strindberg inte håller på och grymtar hur otroligt orättvist det är att kvinnorna skall få rättigheter medan männen behåller sina skyldigheter (vilket han väl i grunden har något rätt i, men som mest framstår som ett rättfärdigande argument när han egentligen bara vill få fortsätta att bestämma själv) så glimmar det till med tidsbilder som lätt skulle kunna användas än idag: lantbrukets ohållbarhet, den odödliga byråkratin, hur snabbt allt går nuförtiden, så att det som nyss var sant redan blivit åldrigt. Vill man kan man till och med jämföra intresset kring Dreyfus-affären med olika turer kring diverse visselblåsare.

I slutändan är det dock inte så mycket en roman som en diatrib, fylld med tidsmarkörer (det är lätt obegripligt hur 220 sidor roman kan få såväl 80 sidor efterord som 100 sidor ordförklaringar). Det finns klart bättre verk av Strindberg att läsa, troligen till och med bättre uppgörelser med samtiden av Strindberg efter inferno-krisen.

Read Full Post »

Det är trösterikt att läsa Strindbergs Antibarbarus: inte bara  för att den visar att även egentligen hyfsat intelligenta personer kan förföras av sina vetenskapliga fördomar, utan främst för att den visar att även om man är en av svenska språkets främsta stilister kan man ändå inte skriva avhandlingar som är riktigt läsbara.

Å andra sidan blir man grymt avundsjuk när man ser alla de ornament i urnesstil som boken är dekorerad med; inte bara anfanger utan rubriker och utfyllnad. Sådant får man inte som vanlig, dödlig doktorand.

Idéinnehållet är naturligtvis fnoskigt. Strindberg får för sig att grundämnen kan förvandlas till varandra, att luft bara är förtunnat vatten, att råttor kan andas vatten, att växter kan sönderdela kväve. Visst, kemin vid den tiden hade inte stöd av kvantfysik, och Strindbergs sätt att titta på grundämnenas molmassa är egentligen inte helt dum; problemet är bara att han inte har tillräckligt med data för att få egentlig ordning på det hela.

Antibarbarus är inte egentligen läsvärd, men Bakhålls faksimilutgåva kan vara värd att skaffa ändå, om ås bara för att det är ett vackert häfte.

Read Full Post »

Older Posts »