Om författares goda vandel skall vara en förutsättning för att läsa dem kan vi förmodligen kasta Le morte d’Arthur på sophögen direkt: författaren har identifierats med en Sir Thomas Malory som bland annat dömdes för våldtäkt, på 1400-talet, när det begreppet var betydligt mindre omfattande än det kan vara idag; historien om kung Arthur och hans riddare lär till och med vara tillkommen i fängelset.
Detta är dock den stora engelska skildringen av Arthurlegenden, filtrerad genom franska riddaromaner och därmed ganska långt från de äldsta kända versionerna. Efter Malorys överföringsarbete hamnade boken till slut i händerna på boktryckaren William Caxton, som hårdhänt redigerade fram den version som i många år var den enda kända, fram till ett manuskript hittades så sent som 1934. Den version jag har är Penguinutgåvan, som bygger på Caxtons version och endast i några fall emenderar uppenbara fel från manuskriptet.
Den är också uppdelad på två volymer, varav den första inleds med att berätta om Arthurs ungdom och hur han med Merlins råd lyckas göra sig till överkung över mycket av västra Europa, efter diverse mystifikationer där han uppfostrades av trollkarlen och därmed fick kämpa sig till sitt arv, bland annat efter historien med svärdet i stenen. Efter det sänks temperaturen en aning: Arthur sitter oftast vid sitt hov och skickar ut diverse andra riddare på äventyr, vanligen efter att någon jungfru dykt upp. Dessa jungfrur kan vara av de mesta skildra karaktärer, från stackars förföljda oskyldiga till spioner utskickade av Morgan le Fay i syfte att störa friden vid hovet, gärna genom att försöka göra något av att den oöverträffade Launcelot du Lake älskar drottning Guenever.
Dessa äventyr fokuserar vanligen på någon helt ny riddare som måste visa sitt värde, och detta innebär att ständigt nya fientligt inställda riddare av allt större skicklighet måste introducerad, vilket blir aningen tjatigt. När man därför får läsa om Tristram och Isoud, och den svekfulle kung Mark, blir det tillfälligtvis en lättnad, men snart är det åter ständiga envig, fiender eller vänner som inte känner igen varandra och andra konventioner som idag känns märkliga. Det finns goda historier här, men ofta ligger de gömda under onödiga, stereotypa aktionscener.
På det hela taget känns det hela som en medeltida superhjältehistoria: näste skurk måste alltid vara lite värre, även de ädlaste hjältar måste ibland slåss med varandra, och mycket som ursprungligen kan ha varit goda enskilda berättelser knyts ihop på ett sätt som ibland fungerar, ibland bara blir konstigt. Kanske är detta en del av poängen: för att verkligen kunna uppskatta detta bör man ha med sig ofantliga mängder bakgrundshistoria, och även om Malory gör ett modigt försök att ge en det nödvändiga så räcker det inte riktigt till.
Lämna ett svar