Ju mer man läser av Malory’s Le morte d’Arthur, destu mer ser man att det är ett som bäst halvsmält kompilat av olika källor. Tristan, som i nästan halva boken verkar vara huvudrollsinnehavare, försvinner plötsligt helt ur handlingen, och förklaras senare, närmast i en bisats, ha mördats av kung Mark. Ingenting kommer därefter därav, utan resten av boken rullar bara på.
Det är nästan så man önskar en redaktör som helt strykt Tristan: då skulle boken varit mer fokuserad på det man som stackars sentida läsaren egentligen förväntat sig, utan att mycket skulle förloras i begriplighet. Nästan direkt efter att han försvunnit ur synfältet hamnar vi nämligen där man väntar sig: i jakten på den heliga graal, som visar sig vara snabbare överstånden än man kunde vänta.
Den är också den episod som mest står ut från övriga: Tristan-delen skiljer sig från övriga delar främst i vem, inte i vad eller hur (samt i att mycket energi läggs på att Tristan och Launcelot skall hållas isär och inte slåss med varandra). Här blir tonen genast en annan, mycket mer inriktad på riddarnas själars tillstånd. I stort sett är det bara tre som håller måttet, och en av dem endast med näppe: sir Galahad, sir Percival och sir Bors. Alla andra har besudlat sig genom amorösa äventyr (och även sir Bors har vid ett tillfälle haft könsligt umgänge med en flicka, men en gång är tydligen förlåtligt). Lika förunderligt är kanske tillkomsten av sir Galahad, som är Launcelots son: men inte med Guenever, som annars hålls högt av honom, utan med Elaine som lyckas förvända hans syn så han tror hon är Guenever. Det märkligaste med denna våldtäkt (enligt våra dagars sätt att se på saken) är kanske dock att även bestraffningen hamnar på den manliga parten, medan Elaine i stort går fri.
Annars är det som sagt mycket religiöst, mer symboliskt, och med prat om Josef av Arimatea och annat tämligen tröttsamt så man nästan blir glad boken efteråt återvänder till mer världsliga äventyr, och Launcelot hastigt glömmer den botgöring han ålagt sig. Nu brakar det nämligen åt finalen: Launcelot och Guenevers kärlek kommer allt närmare att avslöjas, tills till slut Mordred lyckas ta dem på bar gärning, inbördeskrig bryter ut och flera av de riddare som överlevde sökandet efter graalen dödas; Artur och Launcelot ställs mot varandra, och Mordred griper makten, och till slut är Arturs saga all: kvar på scen är nästan bara Guenever och Launcelot, som båda söker korset, och dör en god död.
Det vore mycket att säga att Mallory är en stor berättare: hans stoff var älskat av samtiden, och hans försök är möjligen bättre än någon före honom, men idag framstår mycket som obegripligt. Det är mycket turneringar och vapenbrak, men ofta tämligen stereotypt skildrat. Många effekter bygger på att riddare inte känner igen varandra, konflikter löses vanligen av oväntade hjälpare och även om tonen ibland är elegiskt längtande efter forna tiders höviska seder så är det först i de sista kapitlen som den egentligen höjs och närmar sig det tragiska på riktigt, även om vissa av samtidens grepp idag snarare gör att den punkteras än höjs. Kanske gör sig boken fortfarande bäst ungefär som den ursprungligen lästes: i små doser i taget.
