Efter att ha läst första volymen av John Allison och Lissa Treimans Giant days är jag fortfarande inte helt säker på riktigt vilken typ av serie detta vill vara: på ytan är det en tämligen klassisk berättelse om tre vänner som råkar bo i studentkorridor och därför blir vänner. Tittar man lite närmare så är historierna de råkar ut för dock mer skruvade än så.
Det räcker inte riktigt med att Daisy är naiv, Esther en dramamagnat, och Susan är full av sarkasm: de åker på förkylningar som snarast ter sig som drogtrippar, Susan har en gammal vän, om möjligt än mer lugnt kompetent än hon själv, som hon försöker göra till ärkefiende, och hennes cigarettpaket pratar till henne. Att Daisy går ut på sin artonårsdag och mer eller mindre oförstående tar partydroger bara för att morgonen efteråt få överraskningsbesök av mormor är troligen den minst underliga berättelsen.
Berättandet och dialogen är rappa, teckningarna expressiva och tydliga: man kan läsa dem utan att tröttna, passande men aldrig så att man stannar upp och beundrar finurliga idéer eller bländade färgsättning. Underligheterna kanske kan ses som vad som skulle ske om man tog en hel årskulls dumheter och missöden och kokade ner dem till att handla om tre personer: inget är direkt orimligt (i alla fall subjektivt sett) mer än att det skulle drabba en och samma korridor. Studieåren, fast i koncentrat (och än så länge utan själva studierna).
