En framgångsrik författare som publicerat sig i oinbundna format kommer troligen vid slutet av karriären drabbas av samlingsvolymen med varia: tidningsartiklar, talmanus, insändare och saker som bara blev liggande i någon låda. Så även Terry Pratchett: A slip of the keyboard sattes samman av honom själv, med korta introduktioner, men annars är det diverse kortprosa med icke-fiktivt innehåll.
En hel del är humoristiskt material levererat vid olika tillfällen någon gett honom en mikrofon eller utrymme i någon tidning, och behandlar då i huvudsak lättare material ur en författares vardag: boksigneringar, beundrarbrev, apokryfer, eller möjligen scener ur ungdomen. Något närmar sig möjligen författarskapet mer teoretiskt, som när han lägger ut skillnaden mellan manliga och kvinnliga magiker i traditionell fantasy, eller försöker förklara genren, gärna med Chesterton (i en volym av detta slag är upprepningar något man får acceptera; det är faktiskt betydligt mindre irriterande om samlingar inte redigeras alls än om de gör det för slarvigt).
En del är också gammal skåpmat, som tidiga journalistiska försök, eller skildringar av tillvaron som pressansvarig på ett kärnkraftverk (det är intressant att se hur ens yrkeskår ter sig i ögonen på någon som är skicklig författare och som kunnat observera den mer eller mindre ostörd. Just pressansvariga är väl förvisso vara den yrkesgrupp man allra minst vill behöva ha att göra med professionellt, men då är de ett symtom, inte en sjukdom).
Sista delen av boken är betydligt mer allvarlig, och handlar om Pratchetts sjukdom: den alzheimer som åt upp hans spatiala förmåga men lämnade intellektet orört och till slut ändade hans liv. Dessa skildrar dels sjukdomen och den ibland mycket underliga byråkratin som omgjordar sjukdomen, dels hans kamp för att legalisera dödshjälp. Humorn finns även där, men också den inlevelse i andra människor som gör att Skivvärlden är mer än bara en plats man besöker för några enkla skratt, och denna bok till något värt att läsa även för andra än de som inte kan få nog av en värld som, förutom underlig geografi, är så märkligt lik vår.
Lämna ett svar