John Webster var en av alla engelska pjäsförfattare som verkade vid sextonhundratalets början: något yngre än Shakespeare, och en klart mindre begåvning, men likväl levande och fortfarande spelad, även på svenska. Det finns en handfull pjäser bevarade, medan nästan lika många förlorats. Han samarbetade flera gånger med andra, men den äldsta bevarade pjäsen, The white devil, ska han författat själv.
Det är en hämndhistoria, i Kyd’s stil: hertig Bracciano låter mörda både sin egen hustru Isabella och sin älskarinna Vittorias make för att kunna gifta om sig med henne. Isabella var dock syster till Fransisco de Medici, som leder en sammansvärjning som till slut förgiftar även Bracciano. Pjäsens center är dock snarast Vittorias bror Flamineo, som är den som fört samman älskarna och som framstår som den mest komplexa figuren, roande i sin skamlöshet och med sin manipulativa intelligens.
Titelns djävul syftar tydligen på Vittoria, som dock snarast framstår som en av de minst klandervärda personerna: förvisso utan Isabellas självuppoffrande kärlek till sin make, men till skillnad från männen inte direkt brottslig, vilket gör att den scen i vilken hon ställs inför rätta av kardinal Monticelso, formellt för mord, men i praktiken för äktenskapsbrott, till ett ännu större övergrepp än vad de faktiskt framställdes som: Monticelso agerar som såväl hätsk åklagare som domare, och Vittorias formellt oklanderliga försvar hjälper föga.
Det är en djupt korrumperad värld som skildras, inte bara på grund av mord och hämnd; en viktig händelse i bakgrunden är när den alltigenom otrevlige Monticelso som håller sig med ett svartbok fylld med angivare, lösfolk och tvivelaktiga existenser väljs till ny påve. Ej heller känns de mord som utgör klimax som tillfredsställande: de leder inte till någon försoning, eller egentlig rättvisa. Man anar att allt de kommer föranleda är ännu en runda våld.
