Sara Granér hör inte till de serieskapare jag tidigare läst i någon större omfattning, men Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera innebar inte någon större överraskning vad gäller stil och budskap: de grälla, rätt fula varelserna med konsekvent men underlig fysionomi och den allmänna vänsterinriktningen var helt väntade.
Nu har boken några år på nacken, men kritiken mot företagssamhället, konsumtionshets och främlingsfientlighet är knappast mindre aktuell; möjligen skulle de satirer av diverse floskeltyngt språkbruk appliceras på något annat (där t.ex. arbetsmarknaden behandlas som en åtrådd men strulig förälskelse) få något annan utformning, något mål ha tillkommit och något skämt utgått.
Skämten träffar inte alltid: ibland stod jag helt undrande, ibland så var de inte speciellt roande. De längre varianterna är ofta bättre, de kortare känns som de kanske behövde få mer av liknande (exempel: »Who run the world« »Nån jävla idiot« är ganska roligt, men man saknar en fortsättning). Nåväl, helheten är ändå rolig nog för en genomläsning, kanske mer.
