Den andra samlingen med Frida Malmgrens Tjejerna på Höjden, Pärlor för svin, är mer av samma: mer uteliv med alkohol och ragg, mer lättsam feminism, mer samlivssvårigheter och mer enkla skämt.
Gillade man del ett gillar man den här. Det är inte så att jag alltid skrattar, men jag fnyser heller sällan i frustration. Teckningarna gör fortsatt det de ska, konsekvent och utan extravaganser (fast när en gång en solnedgång skall tecknas märks att det görs med något datorprogram, och utan verklig förlaga; sådär speglar sig inte solen). Moa och Knutsson fortsätter att främst gå att skilja åt via yttre attribut som pojkvän och jobb, inte personlighet, samtidigt som Finkeln verkar stillat sig något.
