Den sista pjäsen av John Webster i min samling, A cure for a cuckold, skrevs med William Rowley, och är väl något åt det farsartade hållet. Det finns två handlingar, en om Lessingham som är kär i Clara som är kär i Bonville, som firar bröllop med Annabel, och en om sjömannen Compass, hans fru Urse, och köpmannen Franckford som gjort henne med barn.
Lessingham uppvaktar Clara, som kärlekskrank ger honom ordern att döda sin bästa vän: han tror att hon menar Bonville, och lockar med honom över till Calais, där dueller är lagliga. De kommer dock överens om att döda vänskapen istället och vänder hem. Under tiden har Compass återvänt hem efter att ha trots vara förlorad till havs i flera år, och när han förstår att hans hustru har en nyfödd son bestämmer han sig för att barnet är hans: efter juridiskt bondfångeri lyckas han, men för att slippa kallas hanrej (å, så lustigt dessa engelska pjäsförfattare fann detta ord och alla anspelningar på horn), så bestämmer han sig för att han och hans hustru skall låtsas att den andra har dött och sedan gifta sig på nytt.
Och så, i sista akten, försöker författarna dra igång en svartsjuke- och förväxlingsdrama bland de mer högborna aktörerna, tämligen onödigt av andra skäl än att förlänga en annars ganska kort pjäs.
Humor finns där förvisso, såväl ordvitsande som absurda situationer, men mycket lite annars: Compass rättframma sätt och vägran att acceptera annat än att barnet är hans gör honom till den mest intressanta, även om han egentligen inte är mer rundad än någon annan så är hans enkelspårighet charmerande och gör honom till den ende som framstår som vid alla sunda vätskor, undantaget Annabel, vars godhjärtade list när hon hjälper sin misslyckade rånare Rochfield gör att henne till pjäsens blott andra riktigt sympatiska viktigare roll. Det går säkert att sätta upp detta och göra lycka, men något omistligt storverk är det knappast.
