Om en av Efebes filosofer skulle få för sig att han skulle vilja rubba Skivvärlden och gav sig ut på jakt efter en fast punkt, så är det troligt att han snart skulle hänvisas till Lancre och mormor Vädervax. I alla fall ända till Terry Pratchetts sista bok, The Shepherd’s Crown, i vilken Tiffany Aching måste hantera konsekvenserna av att världens främsta häxa i de första kapitlen till slut faktiskt hämtas av den ranglige mannen i kåpa.
Konsekvenserna i fråga är inte bara att hon måste ta hand om två boställen med omgivande befolkning, utan också något betydligt värre: alver. Drottningen avsätts, och en betydligt mindre försiktig herre tar makten istället, och använder de försvagade barriärerna för att ta sig ut i världen och ställa till med otyg.
Dessutom uppträder en ung man med en lugnets gåva samt en förståndig get, mormors katt, en samling gubbar som skaffat sig egna arbetsskjul samt självklart Mac Nac Feegle. Det var som sagt Pratchetts sista bok, och en som han inte han arbeta färdigt med, även om det som återstod främst var överarbetning och puts: handling och slut finns där. Det är inget som bör avrådas från, och på det hela taget ett lika värdigt avslut som någon av de närmast föregående böckerna hade varit, men nog hade det kunnat putsats mer: någonting hade kunnat hända som hade känts som oväntat och ett streck i någons räkning, istället för denna ganska rättframma historia som aldrig kändes riktigt spännande.
Lämna ett svar