Det har gått väl i livet för huvudpersonen i Byggmästare Solness, i alla fall arbetslivet: äldre, aktad, ensam på orten, med en tidigare konkurrent som underordnad anställd. Det privata är kanske inte lika harmoniskt, ett olyckligt äktenskap med barn som avled medan de fortfarande ammades. Nu håller han på och kröner karriären med ett nytt hus åt sig och hustrun, en andra ersättare för hennes föräldrahem, det som brann och ledde till såväl barnförlusten som hans yrkesframgångar: tomten kunde styckas upp och bebyggas med småhus åt andra.
In i hans liv kommer då Hilde Wangel, som en gång såg honom sätta krans på nybyggd kyrkspira, och beundrat honom sedan. Då börjar det röra på sig: hans tidigare konkurrent Knut Brovik går snabbt mot döden, dennes son Ragnar vill få chansen att själv bli arkitekt, medan Ragnars fästmö Kaja Fosli mest verkar fästad vid Solness själv. Det är en hel del som känns igen från tidigare Ibsen, men samtidigt finns här en symbolism som aldrig riktigt får blomma upp: det handlar inte längre uttalat om lögn eller makt genom manipulation, utan om någon slags mystisk kraft som får andra att göra som man vill. Jag skulle vilja kalla det Strindbergskt, men Strindberg en dålig dag: inte riktigt framme i det rent mystiska. Det känns sladdrigt utan att det vägs upp av någon intressant mångtydighet.
