Squirrel girl fortsätter i Like I’m the only squirrel in the world att plocka upp detaljer ur Marvels historia och göra intressanta saker med dem: den här gången en bifigur, en kille som kan dela upp sig i småversioner av sig själv och som kommer på att han kan göra världen till en »bättre plats« genom att klona sig själv en massa gånger och sedan ta över. Inte ens när Brain Drain kommer på att ta hjälp av myrmannen går det lättare, för en enda liten kille kan inte göra så mycket mot tusen.
Naturligtvis vinner de, den här gången med hjälp av fysik. Och mot Taskmaster också, trots att han ett tag håller stånd mot ganska precis alla Marvel-hjältar (i alla fall de som främst slåss med nävarna), innan Mew och pizzahunden bestämmer sig för att hjälpa till. Och i serien om Doreens tjugoårsfest får vi dels en tillbakablick på hennes barnaår, och dels se henne hjälpa Hulken slåss mot en annan stor grön snubbe.
Som vanligt roligt och väl medvetet om exakt hur fånigt det får vara, med såväl underliga fakta som vanlig vänlighet och hjälpsamhet som viktiga delar. Ännu ett fantastiskt nummer.
