Omslaget till David Langfords The leaky establishment får mig nästan att må illa: illustrationen med svampmoln, stängsel, vakter, dokumentskåp en korpulent fysiker samt en mängd små illasinnade huvudfotingar med huggtänder är väl inte helt hopplös, men typsnittet ser ut att ha valts av någon som ville ta men inte hade råd med Comic sans: en typografisk förolämpning. Det som däremot är lockande är en liten text i detta typsnitt, längst ned: Förord av Terry Pratchett.
Varför skrev Pratchett förord till denna bok, och varför beklagar han sig i det över dess existens som omöjliggjort för honom att skriva om samma ämne? Jo, för ett av hans första jobb var på pressavdelningen på ett av Storbritanniens kärnkraftverk. Denna bok handlar inte om ett kärnkraftverk, men däremot om en forskningsanläggning för atombomber, och många underligheter delades av båda. Boken närmar sig nu fyrtioårsstrecket, så en hel del är föråldrat – en ung fysiker av idag skulle aldrig få för sig att hacka dyra beräkningsmaskiner för att spela Space invaders (snarare någon FPS) – , men en del står sig: tankeexorcerande larm testas fortfarande med jämna mellanrum, och fysiker kan fortfarande, efter att ha klarat sig mentalt helskinnade genom landets hårdaste utbildning placeras i de allra mest dragiga, otillgängliga råtthål som finns på en sajt. Fast rökning har tack och lov försvunnit, liksom de allra oginaste rutinerna kring kontorsmateriel, och skrivmaskinister är numer helt försvunna (ersatta av diverse intressanta datorproblem).
Nåväl: den som satts att råka ut för detta, liksom en del större problem, är Roger Tappen, senior vetenskapsman. En dag slår han vad över en öl med sin yngre kollega om att han kan smuggla hem ett dokumentskåp utan att säkerhetsvakterna märker det. Han vinner vadet, men får även med sig en kärnladdning som råkat hamna i skåpet. Nu blir problemet att smuggla tillbaka den, vilket blir markant svårare av de nya detektorer som installerats och en ständig, pervers otur.
Det hela är en ganska klassisk brittisk fars, med ständigt nya komplikationer, chefer som ständigt sparkar neråt och en huvudperson som tar till allt vildare planer och allt grövre lögner för att klara sig ur de situationer som de leder till, eller bara de tämligen oberoende klavertramp som kommer av ett alltför utvecklat sinne för sarkasm. Det är kanske inte en direkt vidräkning med allt som har med atomvapen att göra, även om man inte direkt känner sig säker med att någon av personerna där borde få syssla med sådant.
Mitt största problem med boken vara snarast att jag hade svårt för Tappen: visst känner jag igen mig och en del kollegor i vissa drag, men den typ av konstant humoristiskt överhetstrots och hybris som tillsammans med överdriver alkoholberoende tycks vara hans främsta kännetecken må vara nödvändiga för handlingen, men de fungerar bättre som drag hos bifigurer än protagonister. Komedin är vanligen välfunnen, men snarare i de små scenerna snarare än den stora farsen, och det känns som denna hade behövts skruvats upp något varv till innan klimax.
Nåväl, nukleära komedier är inte alltför vanliga, och jag skall nog i alla fall höra med kollegor om det är någon som är intresserad. I alla fall de jag kan känna mig säker på inte skulle bli alltför inspirerade …
Lämna ett svar